Innovation är i grunden ett sätt att lösa problem på nya sätt. Men alla problem kräver inte samma typ av tänkande, och alla organisationer angriper dem inte på samma sätt. I dagens värld, där både komplexitet och förändringstakt ökar, blir skillnaden mellan algoritmisk och heuristisk innovation allt tydligare.
Det handlar inte bara om metod utan om hur vi förstår och förhåller oss till system, relationer och osäkerhet.
Två olika logiker för innovation
Den algoritmiska logiken bygger på strukturer, processer och standardiserade tillvägagångssätt. Här följer man tydliga steg: identifiera behov, generera idéer, testa, validera och implementera. Denna form av innovation är ofta effektiv i stabila system där orsak och verkan är kända och där det finns etablerade ramar att förbättra inom. Det är den typ av innovation som lämpar sig för förbättringar, skapande, processförändring och utveckling inom en viss kontext.
Den heuristiska logiken är däremot mer utforskande. Den bygger på intuition, experiment och relationer. Här finns inga färdiga formler eller processer att uyveckla, utan man lär sig genom att pröva, observera och omvärdera. Det handlar om att förstå systemet medan man verkar i det, snarare än att följa en förutbestämd väg. Heuristisk innovation är central när man vill skapa systemskiften och radikalt nya lösningar. Det involverar fler perspektiv än vad en enskild person kan definiera.
Systeminnovation som ramverk
Ur ett systeminnovationsperspektiv blir skillnaden mellan dessa angreppssätt tydlig. Algoritmisk innovation passar i väl definierade system, där målet är att göra något bättre. Heuristisk innovation behövs när systemet i sig inte längre fungerar eller när de antaganden som tidigare varit sanna inte längre gäller.
Ett exempel kan ses i energiomställningen. Algoritmisk innovation förbättrar eller förnyar befintliga energisystem. Effektivare turbiner, smartare styrsystem, lägre kostnader. Heuristisk innovation ifrågasätter själva strukturen. Vad händer om energi inte längre produceras centralt utan i distribuerade mikrosystem, eller om energin blir gratis men ägandet av data blir den nya valutan? Hela energisystemet och dess nuvarande komponenter ifrågasätts i grunden.
Systeminnovation kräver ofta en kombination av algoritmisk och heuristisk innovation. För att byta system behöver man oftast förstå det befintliga systemet, och för att förstå det så krävs en strukturerad algoritmisk analys. Men för att skapa det nya systemet måste man kliva utanför logiken, använda relationer, verklig kreativitet och ännu mer utforskande tänkande.
Relationer som den heuristiska komponenten
I heuristisk innovation och systeminnovation är relationer centrala. Eftersom lösningarna inte finns på förhand måste man bygga dem genom samspel med andra. Det kan vara relationer mellan aktörer i ett ekosystem, mellan forskningsområden eller mellan discipliner.
Ett illustrativt exempel är hur byggandet av hållbara städer sker idag. Tidigare kunde man planera en stad utifrån en algoritmisk modell. Trafikflöden, vattenledningar, bostadsyta, etc. Nu vet man att städer är levande system. Att skapa hållbara städer kräver dialog mellan invånare, teknologer, biologer och beslutsfattare. Det är i dessa möten, där kunskap och världsbild krockar, som heuristisk innovation uppstår.
Relationer möjliggör dessutom social lärandeinnovation. Genom att pröva tillsammans, reflektera tillsammans och skapa tillsammans uppstår kunskap som ingen har ensam. Det är en form av innovation som är svår att replikera men nödvändig för att bygga motståndskraftiga och självorganiserande system.
Den individuella dimensionen
Vilket angreppssätt man föredrar hänger ofta ihop med personlighet och erfarenhet. Vissa människor trivs bäst med struktur, metoder och en tydlig process. De uppskattar att innovation kan systematiseras, mätas och upprepas. Andra drivs av att ifrågasätta, utmana och testa nya vägar. De ser innovation som ett sätt att bryta logiker snarare än att följa dem.
Det intressanta uppstår när dessa två tankestilar möts. I en organisation som vill arbeta med systeminnovation behövs båda. De metodiska behövs för att skapa ordning, stabilitet och förmåga att genomföra och få något att hända. De utforskande behövs för att skapa förnyelse, riskvillighet och kreativitet.
Problemet är att organisationer ofta premierar det algoritmiska. De vill ha förutsägbarhet, planer och mätbarhet. Men det som verkligen skapar disruption och förnyelse uppstår oftast i det heuristiska, där man inte vet utfallet i förväg.
Algoritmisk innovation och heuristisk innovation som modell
Om vi föreställer oss en fyrfältare kan vi se två axlar. Den horisontella axeln visar graden av algoritmisk respektive heuristisk innovation. Den vertikala axeln visar hur mycket man gillar att bryta mot regler för att skapa disruption, från låg till hög.
I det nedre vänstra fältet finns den låga graden av både heuristik och regelbrytande. Här sker förbättring, så kallad inkrementell innovation, ofta inom rutiner och processer. Det kan handla om att effektivisera logistik eller automatisera enklare uppgifter. Innovationen är stabil, men innovationshöjden låg och inte nyskapande.
I det nedre högra fältet finns de som är algoritmiska men mer benägna att bryta mot regler. Här finns de metodiska rebellerna, de som följer innovationsprocesser, använder verktyg och metoder och vågar utmana gränser inom systemet. De kan skapa stora framsteg inom befintliga ramar, som när ett företag revolutionerar en produkt eller en process men utan att ändra affärsmodellen.
I det övre vänstra fältet finns de heuristiska men regelkonservativa. Här finns tänkare som gärna experimenterar men inom givna värderingar och normer. De kan skapa innovationer inom etablerade branscher men förändrar inte själva spelplanen.
I det övre högra fältet finns de heuristiska och regelbrytande innovatörerna. Det är här de verkligt disruptiva förändringarna uppstår. Här föds nya system, affärsmodeller och paradigm. De ser regler som tillfälliga överenskommelser snarare än hinder. Det är denna kategori som skapar systeminnovation och transformation som påverkar många.
Exempel på tillämpningar
I produktinnovation kan algoritmisk innovation handla om att göra befintliga produkter bättre, snabbare eller billigare. Heuristisk innovation handlar om att omdefiniera själva behovet. Exempelvis förbättrade kameratillverkare länge sina analoga kameror algoritmiskt med bättre linser, fler funktioner och till och med en språngvis digitalisering. Sedan kom mobilkameran, en heuristisk innovation som förändrade själva definitionen av vad en kamera är och hur foto samlas in och används.
I affärsmodellsinnovation fungerar samma logik. En algoritmisk förändring kan vara att införa digitala betalningar i en butik, stor betydelse men inget förändrat system. En heuristisk förändring kan vara att ifrågasätta varför butiken behöver finnas alls, vilket ledde till framväxten av e-handel och handel från konsument till konsument via delning.
När hållbarhet och cirkularitet kommer in blir heuristisk innovation särskilt central. Det handlar inte längre om att göra linjära processer mer effektiva utan om att skapa helt nya flöden, affärslogiker och värdekedjor.
När metoder blir både stöd och hinder
Det finns idag många standarder och metoder för innovation såsom ISO-standarder för innovation, design thinking, lean startup, TRIZ och många fler. De är ovärderliga för att skapa struktur och gemensamt språk när man innoverar. Men de fångar sällan det disruptiva tänkandet. När en metod blir för styrande riskerar den att skapa trygghet och rutin i stället för nytänkande.
Det betyder inte att metoder ska undvikas, utan att de ska användas med medvetenhet. En organisation kan använda algoritmiska metoder för att skapa idéer, men behöver komplettera med heuristiska arbetssätt för att driva förändring.
Systeminnovation kräver båda logikerna
De stora samhällsutmaningarna såsom klimat, hälsa, resurser, social ojämlikhet, kan inte lösas algoritmiskt. De kräver systeminnovation, där både struktur och utforskande samspelar. Algoritmisk innovation hjälper oss att förstå nuläget och bygga processer för förändring. Heuristisk innovation gör det möjligt att upptäcka framtidens möjligheter och skapa de system som ännu inte finns.
Organisationer som lyckas balansera dessa två logiker blir de som kan både förbättra och förnya. De kan hålla två tankar samtidigt, kreativitet och förnyelse, kontroll och kaos, analys och intuition.
Algoritmisk och heuristisk innovation är alltså inte motsatser utan komplement. Den ena handlar om att förstå, förbättra och förnya inom ett system. Den andra handlar om att ifrågasätta, experimentera och transformera hela systemet.
När vi lär oss att växla mellan dem kan vi skapa innovation som både är nyskapande och djärv. Det är då vi når systemnivå där innovation inte längre handlar om att lösa ett problem på ett nytt sätt, utan om att omdefiniera vad problemet egentligen är.
