I många organisationer används ordet komplexitet som en förklaring till varför saker inte går att förändra. Det sägs att problemen är komplexa, att omvärlden är komplex eller att systemen är för komplexa för att röra vid. Men ofta blandas olika typer av komplexitet ihop. För att kunna arbeta effektivt med innovation behöver vi skilja mellan problemkomplexitet och systemkomplexitet och förstå hur de samspelar.
Vad menas egentligen med komplexitet
Komplexitet beskriver situationer där orsak och verkan inte är linjära, där många delar påverkar varandra samtidigt och där utfallet inte går att förutsäga i förväg. Ett komplext sammanhang kännetecknas av osäkerhet, ömsesidiga beroenden och att små förändringar kan få stora konsekvenser.
Det är viktigt att skilja komplexitet från att något bara är komplicerat. Något komplicerat kan vara svårt men går att analysera och bryta ner. Komplexitet innebär att helheten är mer än summan av delarna och att förståelse ofta uppstår först i efterhand.
Problemkomplexitet som något som ska lösas
Problemkomplexitet handlar om den inneboende komplexiteten i den fråga vi försöker adressera. Vissa problem är i grunden enkla. Andra är komplexa därför att de rör mänskligt beteende, värderingar, makt eller samspel mellan många aktörer.
Klimatomställning, social sammanhållning eller digital transformation är exempel på problem med hög problemkomplexitet. De går inte att lösa med en enskild åtgärd eller en tydlig manual. Här behöver innovation handla om lärande, utforskande och anpassning över tid.
Problemkomplexitet är alltså inte något negativt i sig. Den beskriver verkligheten sådan den är.
Systemkomplexitet som något vi skapar
Systemkomplexitet är den komplexitet som tillförs av de system vi bygger runt problemet. Det kan vara organisationer, processer, regelverk, IT system eller styrmodeller. Ofta är dessa skapade i välmening men över tid växer de till strukturer som är svåra att överblicka och förändra.
När ett i grunden hanterbart problem upplevs som ogenomträngligt beror det ofta mer på systemkomplexitet än på problemkomplexitet. Beslut ska passera många nivåer, ansvar är otydliga och lösningar fastnar i stuprör.
Essential och accidental komplexitet
För att fördjupa förståelsen kan vi skilja mellan essential komplexitet och accidental komplexitet. Essential komplexitet är den komplexitet som är inneboende i själva affärsproblemet eller samhällsutmaningen. Den går inte att ta bort utan måste hanteras.
Accidental komplexitet är den komplexitet vi själva har tillfört genom våra lösningar, strukturer och sätt att arbeta. Den uppstår ofta gradvis och är sällan ett medvetet val.
Inom innovation är en central uppgift att reducera den accidentala komplexiteten för att frigöra energi till att hantera den essential komplexiteten. När organisationer misslyckas med innovation är det ofta för att all kraft går åt till att navigera interna system snarare än att arbeta med det verkliga problemet.
Innovation som arbete med rätt sorts komplexitet
Innovation handlar inte om att eliminera komplexitet utan om att arbeta med rätt sorts komplexitet. I tidiga faser behöver man ofta acceptera och till och med öka komplexiteten genom att utforska fler perspektiv, hypoteser och möjligheter. Senare handlar innovation om att skapa enkelhet och tydlighet i det som ska implementeras.
Problem uppstår när man försöker förenkla för tidigt eller när systemkomplexiteten gör det omöjligt att experimentera. Innovativa processer behöver därför både skyddade rum för utforskande och strukturer som inte kväver lärande.
Innovationsledarens roll
För en innovationsledare är en av de viktigaste uppgifterna att skilja på vilken komplexitet som är nödvändig och vilken som är självskapad. Det kräver mod att ifrågasätta processer, styrmodeller och invanda sätt att arbeta.
Innovationsledaren behöver också hjälpa organisationen att acceptera att vissa problem inte kan lösas snabbt eller fullt ut. Istället handlar det om att göra framsteg, lära sig och justera riktningen över tid.
Genom att tydliggöra vad som är det verkliga problemet kan man ofta skala bort lager av onödig systemkomplexitet.
Cynefin som stöd för rätt angreppssätt
Cynefin ramverket kan spela en viktig roll i detta arbete. Det hjälper till att skilja mellan enkla, komplicerade, komplexa och kaotiska sammanhang. Genom att placera ett problem i rätt domän blir det tydligare vilka metoder som är lämpliga.
I komplexa sammanhang rekommenderar Cynefin att man provar sig fram, observerar vad som händer och sedan anpassar sig. Det står i kontrast till att analysera fram en optimal lösning. För innovationsarbete är detta avgörande. Att använda fel angreppssätt på fel typ av problem skapar ofta mer systemkomplexitet.
Cynefin kan också hjälpa till att visa när ett problem som upplevs som komplext i själva verket är komplicerat men har gjorts onödigt svårt genom överstyrning.
När komplexitet blir ett alibi
Ett återkommande mönster är att komplexitet används som ett alibi för att inte förändra. Man säger att världen är för komplex eller att systemet är för stort. Ofta döljer detta en ovilja att ta bort strukturer som en gång skapade trygghet men nu hindrar utveckling.
Att arbeta med innovation innebär att våga se var komplexiteten faktiskt kommer ifrån och att ta ansvar för den del man själv bidrar till.
Att skapa handlingsutrymme i komplexa system
Genom att skilja mellan problemkomplexitet och systemkomplexitet kan organisationer skapa större handlingsutrymme. Man kan acceptera att vissa frågor är komplexa samtidigt som man förenklar det som går att förenkla.
För innovationsledare handlar detta om att kontinuerligt ställa frågan om det är problemet eller systemet som är svårt just nu. Svaret på den frågan avgör om man ska investera i mer utforskande eller i att ta bort onödig friktion.
När rätt sorts komplexitet får ta plats och den felaktiga minskar skapas förutsättningar för verklig innovation.
