Politiker beskrivs ofta som makthavare. De väljs, tillsätts och granskas för sin förmåga att styra, prioritera och fatta beslut. Det skapar en bild av att de kontrollerar utvecklingen i ett land, inklusive innovation. Och till viss del stämmer det. Men det finns ett avgörande undantag. Kreativitet låter sig inte styras.
Historien har visat detta tydligt. I Sovjetunionen försökte man periodvis planera fram innovation genom att sätta kvoter på hur många idéer som skulle produceras. Resultatet blev att kvoterna fylldes, men med idéer som saknade verkligt värde. Ett ofta citerat exempel är förslag på att använda trä i axlarna till tunga tågvagnar. Kvoten uppfylldes, men innovationen uteblev. Det var i praktiken en protest mot ett system som försökte tvinga fram kreativitet utan att skapa förutsättningar för den.
Det säger något viktigt. Innovation kan inte beordras fram. Den kan bara möjliggöras.
Att vända på perspektivet
Om vi istället vänder på resonemanget blir politikens roll i innovation tydligare. En bra innovationsledare är inte den som själv kommer på alla idéer. Det är den som skapar förutsättningar för andra att lyckas. Den som formulerar utmaningar, bygger miljöer där idéer kan testas och ger erkännande till de som faktiskt skapar något nytt. Den typen av ledare tar inte åt sig äran för innovationerna. Den tar ansvar för att innovationerna blev möjliga.
Samma logik gäller politiker. När politiker fungerar som bäst inom innovationssystem är de inte kontrollanter av kreativitet. De är möjliggörare av den. De sätter riktning genom mål och visioner. De skapar ramar genom lagar och regler. De mobiliserar resurser genom investeringar. Och de fungerar som ambassadörer för förändring.
Ur det perspektivet kan innovatörer börja se politiker som sina tjänstfulla medhjälpare.
Ett samspel snarare än en hierarki
Innovation i samhälleliga system är ett samspel. Politiker uttrycker behov. Ibland tydligt genom politiska mål. Ibland indirekt genom regelverk eller styrmedel. Detta blir startpunkten för innovation. Innovatörer svarar genom att utveckla lösningar. Företag, forskare och civilsamhälle testar, bygger och itererar. Politiker kan sedan förstärka det som fungerar genom att justera regelverk, skala upp investeringar eller sprida lösningar.
Detta är en dynamik snarare än en linjär process.
Samtidigt är politiker människor. De påverkas av opinion, relationer och värderingar. Det är en del av demokratins styrka att detta kan förändras utan revolutioner. Men det innebär också att innovation inte automatiskt får genomslag. Om ingen uttrycker behov eller visar på möjligheter blir det svårt för politiker att agera.
Det lägger ett ansvar på innovatörer. Att inte bara skapa lösningar utan också kommunicera dem på ett sätt som gör att de förstås och prioriteras.
Innovation som infrastruktur
Vi är vana vid att se vägar, järnvägar och elnät som samhällsbärande infrastruktur. Men innovationssystem är minst lika viktiga.
Ett fungerande innovationssystem består av forskning, utbildning, finansiering, testmiljöer, regelverk och nätverk. Det är detta system som avgör om idéer kan bli verklighet. Precis som en väg gör det möjligt att transportera varor gör ett innovationssystem det möjligt att transportera idéer till verklighet.
Om infrastrukturen är svag stannar utvecklingen av. Det är därför länder investerar i universitet, forskningsprogram och innovationsstöd. Inte för att styra exakt vad som ska skapas, utan för att skapa förutsättningar.
När marknaden inte räcker
Det finns en utbredd idé att marknaden själv driver innovation. Och det stämmer till viss del. Företag har starka incitament att utveckla produkter som kan säljas. Men marknaden har också begränsningar. Den tenderar att prioritera kortsiktig lönsamhet. Den är sämre på att hantera långsiktiga samhällsutmaningar som klimatförändringar, utbildning eller folkhälsa. Forskning visar att många av de mest betydelsefulla innovationerna, som internet, GPS och flera medicinska genombrott, har sitt ursprung i offentligt finansierad forskning och politiska satsningar.
Om innovation enbart lämnas till marknaden riskerar vi att missa det som är viktigt men inte omedelbart lönsamt.
Det är här politiken spelar en avgörande roll. Som balans till marknaden. Som investerare i det som ännu inte har en tydlig affärsmodell. Som garant för att innovation också tjänar samhällsintressen.
En metod för att arbeta med innovation i politiska sammanhang
Att arbeta med innovation i relation till politik kräver ett medvetet angreppssätt.
- Det börjar med att formulera problemet på ett sätt som är relevant för politiken. Det handlar inte bara om vad som är tekniskt möjligt utan om vilken samhällsnytta som skapas.
- Därefter behöver man förstå det politiska landskapet. Vilka frågor är prioriterade. Vilka aktörer har inflytande. Vilka beslut är på väg att tas.
- Nästa steg är att koppla sin lösning till dessa prioriteringar. Att visa hur innovationen bidrar till något större än sig själv.
- Det handlar också om att bygga relationer. Politik är i hög grad en relationsdriven process. De som lyckas påverka är ofta de som är närvarande över tid.
- Slutligen krävs timing. Att förstå när ett förslag har störst chans att få genomslag.
Timingens betydelse
Politiska cykler påverkar innovation mer än man kanske tror. Inför val finns ofta en öppenhet för nya idéer. Partier söker förslag som kan stärka deras agenda. Det kan vara ett bra tillfälle att introducera nya initiativ. Samtidigt kan beslutsförmågan vara lägre eftersom fokus ligger på att vinna stöd snarare än att fatta långsiktiga beslut.
Mellan val finns ofta större möjlighet att genomföra förändringar. Beslut kan tas och implementeras. Men då kan det vara svårare att få upp nya frågor på agendan. Detta skapar en rytm som innovatörer kan lära sig att navigera.
Metaforen med orkestern
Man kan likna innovation i samhällssystem vid en orkester. Innovatörerna är musikerna. De skapar ljudet, variationen och det nya. Politikerna är dirigenten. De sätter tempo, riktning och ser till att helheten fungerar.
Men en dirigent kan inte spela alla instrument. Och en orkester utan dirigent riskerar att bli osammanhängande. Det är i samspelet som musiken uppstår.
När rollerna förstås rätt
När vi ser politiker som makthavare riskerar vi att förvänta oss att de ska skapa innovation.
När vi ser dem som möjliggörare blir deras roll tydligare. De skapar förutsättningar. De sätter ramar. De förstärker det som fungerar.
Men de kan inte ersätta kreativiteten. Den måste komma någon annanstans ifrån. Och kanske är det just där som det verkliga ansvaret ligger. Hos de som ser möjligheterna. Och som förstår att politiken inte är något man väntar på. Utan något man samspelar med.
