En kollega berättade en gång att han försökte sluta med socker i kaffet. Det var inte första försöket. Han hade försökt flera gånger tidigare. Han visste att det vore bättre för hälsan. Han visste att han egentligen inte behövde sockret. Han visste dessutom att många andra drack kaffe utan socker utan problem. Men varje gång slutade det på samma sätt. Kaffet smakade illa. Efter några dagar var sockret tillbaka.
En dag nämnde jag i förbifarten att jag sedan många år alltid fått beröm hos tandläkaren för välskötta tänder. Jag berättade också att en av de största förändringarna jag gjort genom åren var att sluta med socker i kaffet. Några dagar senare kom han tillbaka. Han hade slutat. Helt.
Det märkliga var att inget egentligen förändrats. Kaffet smakade fortfarande annorlunda. Utmaningen var densamma. Målet var detsamma. Men måttet hade förändrats. Tidigare hade han mätt sin framgång mot smaken av kaffe. Nu började han mäta mot bilden av starkare och friskare tänder. Och plötsligt blev beteendet möjligt. Det låter som en liten historia om kaffe. Men egentligen handlar det om något mycket större. Det handlar om hur vi styr våra liv, våra team och våra organisationer genom det vi väljer att mäta.
KPI:er är egentligen uppmärksamhetssystem
När människor hör ordet KPI tänker de ofta på företag, ekonomiska rapporter och styrning. Men i praktiken använder vi KPI:er överallt. Varje gång vi väljer ett mått riktar vi vår uppmärksamhet. Och uppmärksamhet är en av de starkaste krafter som finns för att förändra beteenden.
Problemet är att vi nästan alltid mäter det direkta målet:
- Vill vi gå ner i vikt mäter vi kilo.
- Vill vi sälja mer mäter vi försäljning.
- Vill vi vara innovativa mäter vi antal idéer.
- Vill vi bli effektivare mäter vi produktivitet.
Men ibland uppstår något märkligt. Ju mer vi fokuserar på målet, desto svårare blir det att nå. Som om målet försöker undvika oss. Det beror ofta på att människor inte drivs av resultat. Vi drivs av upplevelser, relationer, mening och beteenden. Därför kan de mest kraftfulla KPI:erna ibland vara de indirekta. De som mäter en bieffekt istället för själva resultatet.
Innovation genom att mäta något annat
Kreativiteten börjar när vi ställer en ovanlig fråga:
- Om vi faktiskt lyckas med vårt mål, vad händer då?
- Vad blir konsekvensen?
- Vad blir bieffekten?
- Vad blir det synliga tecknet på att vi är på rätt väg?
Istället för att mäta målet kan vi då börja mäta dess avtryck. Det är ungefär som att följa fotspår istället för att jaga personen direkt. Och ibland är fotspåren betydligt lättare att följa.
Den personliga nivån
På individnivå är detta särskilt kraftfullt eftersom människor ofta styrs mer av identitet än av logik. Om någon vill motionera mer är det lätt att börja mäta kilometer. Men kilometer är abstrakta. Efter några veckor blir siffrorna tråkiga.
Tänk istället att personen börjar mäta hur många hundar hen sprungit förbi varje dag. Plötsligt händer något. Motionen blir inte längre ett träningsprojekt utan ett sätt att upptäcka världen. Varje hund blir ett litet bevis på rörelse. Ett lekfullt mått som skapar nyfikenhet istället för prestation.
Eller tänk på mat. Många försöker äta varierat genom att följa kostscheman eller näringsrekommendationer. Men man skulle lika gärna kunna mäta antalet nya smaker man upplevt under veckan. Då flyttas fokus från disciplin till upptäckarglädje. Beteendet förändras utan att kännas som en uppoffring. Det är ofta så värderingar förändras. Inte genom argument. Utan genom att människor börjar uppmärksamma något annat.
Den som börjar mäta tändernas hälsa istället för kaffets smak kommer successivt att omvärdera relationen till socker. Den som börjar mäta upplevelser istället för prestation kommer ofta att röra sig mer. Den som börjar mäta nyfikenhet istället för kunskap kommer ofta att lära sig snabbare.
Teamnivån
Samma mekanism finns i arbetsgrupper. De flesta team mäter produktivitet, leveranser och resultat. Och självklart är sådana mått viktiga. Men de säger ofta väldigt lite om varför ett team fungerar bra. Om vi tittar på högpresterande team ser vi ofta att de kännetecknas av något helt annat.
- Människor hjälper varandra.
- Människor skrattar tillsammans.
- Människor vågar be om hjälp.
- Människor visar omtanke i vardagen.
Det intressanta är att dessa beteenden ofta är orsaken till effektivitet snarare än effekten av den. Ändå mäts de nästan aldrig.
Föreställ dig ett team som börjar följa hur många gånger människor hjälper varandra under en vecka. Eller hur många gånger någon hämtat kaffe åt en kollega. Eller hur många spontana skratt som uppstår under arbetsdagen.
Först låter det nästan löjligt. Men efter ett tag börjar människor uppmärksamma beteendena. Och det som uppmärksammas tenderar att växa. När människor hjälper varandra mer ökar kunskapsutbytet. När människor skrattar mer minskar stress. När människor känner sig sedda ökar tilliten. Och när tilliten ökar går ofta produktiviteten genom taket utan att någon aktivt försöker bli mer produktiv. Det är systemtänkande i praktiken. Istället för att optimera resultatet optimerar man förutsättningarna för resultatet.
Samverkansnivån
På organisatorisk nivå blir detta ännu mer intressant. Många organisationer mäter omsättning, marknadsandelar, kostnader och effektivitet. Men få mäter de sociala och kulturella krafter som skapar långsiktig innovationsförmåga.
Föreställ dig en organisation som börjar mäta hur ofta människor firar framgångar. Eller hur många nya människor man mött under en månad. Eller hur många samarbeten som skapats mellan avdelningar som normalt inte arbetar tillsammans. Plötsligt flyttas fokus. Innovation handlar inte längre om att kräva fler idéer. Innovation handlar om att skapa fler möten mellan människor, perspektiv och erfarenheter.
Samma sak gäller mellan organisationer.
- Hur många täta samarbeten har vi med andra regioner?
- Hur många externa perspektiv har vi släppt in?
- Hur ofta får vi positiv återkoppling från människor som inte arbetar hos oss?
Dessa mått säger ofta mer om framtida innovationsförmåga än många traditionella nyckeltal.
Samhällets osynliga KPI:er
På samhällsnivå blir frågan nästan filosofisk. Vad vi mäter påverkar vad vi värderar. Och vad vi värderar påverkar vilka beslut vi fattar.
Ta klimatfrågan. Mycket fokus hamnar på utsläppsnivåer, energiförbrukning och tekniska lösningar. Det är viktiga mått. Men tänk om vi samtidigt började mäta tillgång till rent vatten, ren luft och mat utan skadliga tillsatser. Då förändras berättelsen. Plötsligt handlar klimatfrågan inte bara om att minska något negativt. Den handlar om att skapa något positivt.
Samma sak gäller AI. Diskussionen kretsar ofta kring parametrar, energiförbrukning, modeller och teknisk kapacitet. Men dessa mått berättar egentligen väldigt lite om varför tekniken finns. Det kanske viktigaste måttet borde vara något helt annat.
- Hur många liv har räddats?
- Hur mycket bättre har vården blivit?
- Hur många elever har fått bättre utbildning?
- Hur mycket friskare har naturen blivit?
- Hur mycket mänskligt lidande har kunnat undvikas?
När vi mäter dessa effekter börjar vi också använda tekniken på ett annat sätt. Måttet styr ambitionen.
En enkel modell för att hitta indirekta KPI:er
Det finns en enkel metod som fungerar både för individer och team.
- Börja med det mål du tror att du vill mäta.
- Fråga sedan: om vi lyckas med detta, vad kommer människor att uppleva?
- Därefter frågar du: vad kommer de att göra mer av?
- Och slutligen: vad kommer vi att kunna observera i vardagen?
Där hittar du ofta de indirekta måtten. Om målet är bättre hälsa kanske den observerbara effekten är fler promenader med vänner. Om målet är bättre samarbete kanske den observerbara effekten är fler spontana hjälpinsatser. Om målet är innovation kanske den observerbara effekten är fler möten mellan människor som normalt inte träffas. Istället för att mäta slutresultatet börjar man mäta de beteenden som gör slutresultatet möjligt.
Att mäta framtiden istället för historien
De flesta KPI:er är egentligen historiska. De berättar vad som redan hänt. Försäljning visar gårdagen. Produktivitet visar gårdagen. Resultat visar gårdagen.
Men indirekta KPI:er fungerar annorlunda. De fungerar mer som tidiga signaler. De berättar något om vart systemet är på väg. Ett team fullt av skratt, hjälpsamhet och tillit kommer sannolikt att prestera bättre framöver. En organisation som bygger många nya relationer kommer sannolikt att vara mer innovativ i framtiden. Ett samhälle som skapar ren luft, rent vatten och starka ekosystem bygger sannolikt bättre förutsättningar för kommande generationer.
De indirekta måtten blir därför inte bara mätetal. De blir kompasser.
Det vi mäter blir det vi ser
Det kanske mest fascinerande med KPI:er är att de inte bara mäter verkligheten. De skapar den. När min kollega slutade fokusera på smaken i kaffekoppen och började fokusera på sina tänder förändrades hans beteende nästan omedelbart. Inte för att målet ändrades. Utan för att perspektivet ändrades. Och kanske är det just där den verkliga innovationskraften finns.
Inte i att hitta bättre mål. Utan i att hitta smartare saker att mäta.
För det vi väljer att mäta blir det vi uppmärksammar.
Och det vi uppmärksammar blir till slut det vi bygger våra liv, våra team och våra samhällen omkring.
