Backcasting är en metod som vänder på det traditionella sättet att tänka framåt. I stället för att börja med dagens situation och stegvis försöka identifiera vägar framåt utgår backcasting från en önskad framtid. Man definierar en målbild som ligger bortom dagens begränsningar och arbetar sig bakåt för att identifiera de steg, förutsättningar och förändringar som krävs för att ta sig dit.
Det är inte en prognosmetod och inte heller en trendanalys. Det är en process för att beskriva en framtid som är både möjlig och önskvärd för att sedan formulera vägar mot den.
Att utgå från framtiden för att förändra samtiden
Inom systeminnovation är detta synsättet värdefullt eftersom system ofta består av olika delar som utvecklas olika snabbt. Traditionellt linjärt tänkande bromsar ofta förändring, medan backcasting tillåter framtidsbilder som skapar nya möjligheter.
Varför backcasting passar systeminnovation
Framtiden blir en drivkraft i stället för en gissning.
Systeminnovation handlar om att förändra hela system snarare än att optimera enskilda delar. Förändringar som är komplexa och icke linjära kräver metoder som kan hantera viss osäkerhet och som inte låser fast sig vid dagens strukturer och tänkande. Backcasting hjälper till att bryta sig loss från föreställningen att framtiden är en förlängning av nuet.
När man utgår från en framtid som ännu inte finns öppnas utrymme för att utmana normer, policyer, affärsmodeller och beteenden. Backcasting uppmuntrar till att föreställa sig vad som skulle kunna vara, inte bara vad som tycks realistiskt utifrån dagens situation. Det gör att metoden passar i situationer där förändringen måste vara genomgripande.
Systeminnovation kräver också ett gemensammt tänk mellan aktörer som kommer från olika sektorer. En gemensam framtidsbild fungerar som en samlande kraft som gör det lättare att förstå varför förändringen är nödvändig och vad man då bör fokusera på. Det minskar risken för att olika aktörer arbetar mot olika mål eller fastnar i sina egna perspektiv.
Vad man behöver tänka på när man backcastar
Ambitionsnivån, aktörsmixen och tidshorisonten.
Ett av de vanligaste misstagen i backcastingprocesser är att målbilden blir för vag. Om framtidsbilden inte är tillräckligt konkret blir det svårt att identifiera meningsfulla steg tillbaka till nutiden. Samtidigt får den inte vara så detaljerad att den låser fast deltagarna i vissa lösningar. Balansen mellan riktning och frihet är avgörande.
En annan sak är att framtidsbilden behöver vara intressant i något avseende för alla som påverkas. Om processen domineras av en enda organisation eller en inflytelserik aktör riskerar resten av systemet att se framtidsbilden som enbart deras projekt. Legitimitet kräver tid, dialog och öppenhet för flera tolkningar.
Tidshorisonten spelar också roll. För kort tid skapar begränsningar som leder till lappande och lagande snarare än systemförändring. För lång tid ger en framtid som känns abstrakt och overklig. Ofta fungerar 10 till 30 år bra eftersom det ligger bortom enskilda organisationscykler men ändå inom en tänkbar tid.
Hur en systeminnovationsledare kan använda backcasting
Backcasting är inte bara en metod. För en systeminnovationsledare är det också ett förhållningssätt. Det handlar om att skapa processer som gör det möjligt för olika aktörer att utforska framtiden tillsammans och att sedan omsätta denna utforskning i praktiska handlingar.
Som systeminnovationsledare börjar arbetet med att definiera den önskade framtiden i dialog med alla relevanta aktörer. Det kräver att man skapar trygghet för samskapande där människor vågar utmana sina antaganden. När framtidsbilden är etablerad blir nästa steg att identifiera vilka förändringar som måste ske för att uppnå framtidsbilden. Det kan handla om policy, teknik, finansiering, beteenden eller värderingar. Ledarens uppgift är att strukturera samtalen så att förändringsresan blir begriplig och möjlig att agera på.
När stegen bakåt från framtiden är identifierade behöver dessa omsättas i strategier och experiment. Systeminnovation handlar nästan alltid om att pröva sig fram och att lära genom handling. Systeminnovationsledaren behöver därför både kunna stötta experimenterande och samtidigt skapa mekanismer för lärande, reflektion och justering.
Backcasting kan också användas för att hantera målkonflikter. Genom att låta framtidsbilden fungera som en överordnad kompass kan konflikter i nutiden analyseras utifrån vad som bäst stödjer den långsiktiga riktningen. Det minskar risken för att kortsiktiga intressen tar över.
Backcasting i praktiken
Ett konkret exempel på hur processen kan se ut:
Föreställ dig en process där flera aktörer försöker skapa ett mer hållbart energisystem. En systeminnovationsledare faciliterar en workshop där deltagarna börjar med att beskriva ett energisystem som år 2045 är stabilt, klimatneutralt och rättvist. Deltagarna definierar hur energin produceras, hur flödena ser ut och vilka roller olika aktörer har. Frågorna fokuserar på vilken framtid man vill ha, inte på hur man ska nå dit.
När framtidsbilden är tydlig arbetar gruppen sig bakåt i tiden. Vilka förändringar måste ske inom tekniken för att framtidsbilden ska vara möjlig. Vilka styrmedel måste införas eller avskaffas. Vilka beteenden behöver förändras. Vilka investeringar krävs och vilka nya aktörer måste in i systemet.
När dessa steg är kartlagda identifieras sedan vilka beslut och handlingar som behövs de kommande tre till fem åren. Det kan vara experimentzoner, nya partnerskap, finansieringsmodeller eller policypiloter. Systeminnovationsledaren fungerar här både som facilitator, analytiker och pådrivare för att locka fram svaren genom att ta deltagarna bakåt i orsakskedjan.
Ett verktyg för att frigöra framtiden
Backcasting som katalysator för stora skiften.
Systeminnovation kräver modet att tänka bortom dagens begränsningar. Backcasting erbjuder en metod som hjälper organisationer och samhällen att göra just det. Genom att börja i framtiden i stället för i nutiden öppnas nya handlingsutrymmen som annars är svåra att se. Det skapar inte bara en riktning utan också en känsla av gemensamt ägarskap.
En systeminnovationsledare som behärskar backcasting får ett kraftfullt verktyg för att både samla aktörer, skapa legitimitet och prioritera rätt insatser. Metoden gör det möjligt att skapa förändring i komplexa system där traditionella planeringsmetoder ofta går bet. Backcasting frigör fantasin men förankrar den i handling och gör det osannolika mer realistiskt.
Ett workshopupplägg som använder Backcasting för systeminnovation
Syfte
Att skapa en gemensam framtidsbild och identifiera vilka förändringar och handlingar som krävs för att röra sig mot denna framtid i ett komplext system.
Tid
Cirka tre timmar.
Deltagare
Aktörer från hela systemet som ska förändras. Representanter från organisationer, användare, myndigheter, företag och relevanta intressenter.
1. Introduktion och inramning
Facilitatorn presenterar syftet, ramarna och bakgrunden till varför backcasting är lämpligt i just detta system. Betona skillnaden mellan att planera framåt och att planera bakåt från en framtid.
2. Gemensam framtidsbild
Deltagarna får uppgiften att beskriva en önskvärd framtid vid en given tidpunkt, exempelvis 10 år in i framtiden. Facilitatorn guidar gruppen genom frågor som
- Vad fungerar bättre än i dag?
- Vilka roller har olika aktörer?
- Hur ser relationerna i systemet ut?
- Vilka värden är centrala?
Arbetet sker i smågrupper och sammanställs i helgrupp. Framtidsbilden ska vara inspirerande men konkret.
3. Identifiera nödvändiga systemförändringar
Utgå från framtidsbilden och arbeta bakåt. Gruppen identifierar vilka förutsättningar som måste vara på plats för att framtiden ska kunna realiseras. Facilitatorn leder genom teman som teknik, policy, beteende, kompetens, investeringar och samverkan.
Målet är att få fram centrala skiften i systemet som måste inträffa.
4. Stegen bakåt från framtiden
Deltagarna kartlägger de mest kritiska stegen mellan framtidsbilden och nutiden. Detta görs ofta i tre nivåer
- Steg som måste ske inom 10 till 15 år
- Steg som måste ske inom 3 till 5 år
- Steg som kan initieras direkt
Arbetet visualiseras på en tidslinje.
5. Prioritering och val av nyckelaktiviteter
Gruppen identifierar vilka aktiviteter som är mest genomförbara och mest systemförändrande. Dessa blir utgångspunkt för nästa fas i systeminnovationsprocessen.
6. Avslut och nästa steg
Sammanfatta insikterna. Beskriv vilka delar som behöver bearbetas vidare, vilka aktörer som bör involveras och hur lärande ska dokumenteras. Lyfta fram att backcasting är en iterativ process som kan genomföras flera gånger när ny kunskap eller nya aktörer tillkommer.
