I många organisationer behandlas problem som om de vore tekniska uppgifter. Något som ska analyseras, planeras och sedan lösas. Men allt fler av de frågor vi står inför fungerar inte så. Klimatomställning. Integration. Energitransformation. Hälsofrågor. Digitalisering av offentlig sektor.
Dessa frågor beter sig inte som maskiner som kan repareras. De beter sig mer som ekosystem. De förändras när vi försöker påverka dem. De innehåller många aktörer med olika mål. De saknar ofta tydliga orsak och verkan samband.
Det är just för sådana situationer som SCoGs komplexitetsmodell utvecklades.
Modellen har tagits fram av Stockholm Center of Governance för att hjälpa organisationer förstå och arbeta med komplexa samhällsutmaningar. Den ger ett språk och ett tankesätt för att förstå varför vissa problem inte går att lösa med traditionell styrning och varför nya former av innovation och samarbete behövs.
Varför SCoGs modell behövs
Många ledningsmodeller utgår från att problem kan analyseras och brytas ner tills lösningen blir tydlig. Det fungerar bra för enkla eller tekniskt komplicerade problem.
Men komplexa samhällsutmaningar fungerar annorlunda. De saknar ofta tydliga orsak och verkan samband och förändras samtidigt som vi försöker påverka dem. Det betyder att vi inte kan veta i förväg exakt vilken lösning som fungerar.
Istället måste vi arbeta mer experimentellt, mer samverkande och mer systemiskt. SCoGs komplexitetsmodell hjälper oss att förstå när vi befinner oss i just en sådan situation.
De två dimensionerna av komplexitet
Kärnan i modellen är att komplexitet inte bara handlar om hur svårt ett problem är.
Den handlar om två olika typer av komplexitet.
- Den första är tematisk komplexitet. Den handlar om själva frågan eller problemet. Om vi verkligen förstår vad problemet är och varför det uppstår.
- Den andra är organisatorisk komplexitet. Den handlar om hur många aktörer som är involverade och hur deras ansvar och mandat är fördelade.
När båda dessa dimensioner är höga får vi det som ofta kallas en komplex samhällsutmaning. Det är då traditionella organisationsstrukturer börjar få svårt att hantera situationen.
Fyra typer av problem
När man kombinerar tematisk och organisatorisk komplexitet uppstår olika typer av problem.
- Vissa frågor är relativt enkla. Problemet är tydligt och lösningen kan genomföras inom en organisation.
- Andra är komplicerade men fortfarande hanterbara genom expertis. Att bygga en bro eller utveckla en ny motor kräver specialistkunskap men systemet är fortfarande ganska kontrollerbart.
- Sedan finns de problem där själva frågan är svår att definiera. Klimatfrågan är ett exempel. Vi vet mycket om orsakerna men konsekvenserna och lösningarna är komplexa.
- Den mest utmanande situationen uppstår när både tematisk och organisatorisk komplexitet är hög.
Det är då många aktörer behöver samarbeta kring en fråga som ingen fullt ut förstår. Det är här systeminnovation behövs.
Skillnaden mot andra komplexitetsmodeller
Det finns flera modeller som försöker beskriva komplexitet. Cynefin är till exempel en av de mest kända och fokuserar på hur beslut bör fattas beroende på problemets natur.
SCoGs modell fokuserar istället på hur komplexiteten uppstår i samhällssystem. Den gör det tydligt att komplexa problem ofta uppstår när två saker sammanfaller. Vi förstår inte riktigt problemet och samtidigt är många organisationer ansvariga för olika delar av lösningen. Detta gör modellen särskilt användbar i offentlig sektor och i stora samhällsfrågor.
Varför modellen är viktig för systeminnovation
Systeminnovation handlar om att förändra hela system snarare än enskilda produkter eller tjänster. Det innebär nästan alltid att många organisationer måste samarbeta.
En systeminnovationsledare behöver därför kunna förstå vilken typ av komplexitet som finns i ett problem. Om komplexiteten främst är tematisk behövs mer kunskapsutveckling och experiment. Om den främst är organisatorisk behövs nya former av samarbete och styrning. Om båda är höga behövs en kombination av experiment, policyutveckling och samverkansplattformar.
SCoGs modell hjälper till att identifiera detta.
Hur en systeminnovationsledare kan använda modellen
En systeminnovationsledare kan använda modellen som ett första analysverktyg.
När en ny utmaning uppstår kan man ställa några enkla frågor.
- Hur väl förstår vi själva problemet?
- Hur många organisationer påverkar eller påverkas av frågan?
- Har någon enskild aktör mandat att genomföra lösningen?
När svaren pekar mot hög komplexitet vet man att traditionella projektmodeller inte räcker. Istället behöver man skapa samverkansplattformar, experimentella projekt och lärande processer. Modellen hjälper också till att förklara för beslutsfattare varför vissa frågor inte går att lösa snabbt.
Exempel där modellen används
SCoGs komplexitetsmodell har bland annat använts i analyser av missionsorienterad innovation och i program för att hantera komplexa samhällsutmaningar. I arbete kring klimatinnovation och hållbar stadsutveckling används modellen för att förstå varför enskilda organisationer inte kan lösa problemen själva.
Den används också i innovationsprogram och kunskapssammanställningar om systeminnovation där den fungerar som ett verktyg för att analysera hur komplexa utmaningar bör organiseras.
I praktiken innebär detta ofta att man skapar nya typer av samverkansstrukturer mellan myndigheter, företag, forskare och civilsamhälle.
Hur går det till
1. Kartlägg systemet (Identifiera helheten)
- Börja med att definiera systemets gränser och rita upp en systemkarta. Identifiera de viktigaste delarna (aktörer, miljöfaktorer, ekonomiska drivkrafter) och hur de hänger samman.
- Förstå att förändringar i en del påverkar andra delar (t.ex. biologisk mångfald eller social acceptans).
2. Analysera påverkansfaktorer (+/-)
- Använd en kausal loop-analys för att illustrera samspelet.
- (+): Mer av X ger mer av Y (t.ex. mer av X ger mer biologisk mångfald).
- (-): Mer av X ger mindre av Y (t.ex. högre X kan ge mindre artrikedom).
- Detta hjälper till att se oväntade konsekvenser av olika åtgärder.
3. Hantera osäkerhet och dynamik
- Komplexa system är inte statiska, de förändras över tid. Modellen uppmuntrar till att arbeta med scenarier snarare än fasta prognoser.
- Var beredd på att det som fungerade tidigare inte nödvändigtvis fungerar nu grund av ändrade förhållanden.
4. Involvera aktörer (Det sociala perspektivet)
- Modellen kräver att man involverar en bredd av aktörer med olika perspektiv
- Använd dialog som metod för att förstå olika värderingar och mål.
5. Tillämpa ”levande” strategier
- En komplexitetsmodell är inte ett dokument man tar fram en gång och sedan lägger i skrivbordslådan. Det är en levande produkt som måste uppdateras löpande.
- Använd modellen för att testa prototyper för nya typer av värdekedjor och justera efter hand som ny kunskap tillkommer.
Som en orkester
Ett sätt att förstå modellen är att tänka på en orkester. Om problemet är enkelt kan en musiker spela stycket själv. Om problemet är komplicerat behövs flera skickliga musiker men noterna är fortfarande tydliga.
Men om stycket är improviserat och orkestern består av musiker från olika traditioner blir situationen mer komplex. Då räcker det inte med noter. Det behövs en dirigent, lyhördhet och en gemensam rytm. Det är ungefär så systeminnovation fungerar.
Från kontroll till samarbete
Den kanske viktigaste insikten i SCoGs komplexitetsmodell är att vissa problem inte kan kontrolleras fram. De måste hanteras genom samarbete, lärande och experiment.
När vi accepterar detta kan vi börja designa organisationer och processer som är bättre anpassade till komplexa utmaningar.
Det är just där modellen blir som mest värdefull. Den hjälper oss förstå när vi behöver sluta försöka kontrollera systemet och istället börja arbeta med det. Och det är ofta där verklig innovation börjar.
