Tänk dig ett möte där alla är överens om att de ska samarbeta. Det finns god stämning, alla bidrar, uppgifter fördelas och deadlines sätts. Projektet rör sig framåt och allt känns korrekt. Och ändå händer något märkligt. När resultatet väl är klart känns det som något vi redan sett förut. Det fungerar, men det förändrar inget. Ingen blir särskilt överraskad, kanske inte ens särskilt engagerad. Det är som att alla gjort sitt jobb, men ingen riktigt har tänkt tillsammans. Det är här skillnaden mellan samarbete och samskapande är intressant.
Samarbete som koordinering
Samarbete är i grunden något väldigt bra. Det innebär att människor arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål. Uppgifter delas upp, ansvar tydliggörs och olika kompetenser bidrar till helheten. Det är effektivt. Man kan likna samarbete vid ett stafettlopp där en person springer sin sträcka och lämnar över pinnen till nästa. Alla gör sitt bästa och tillsammans når man målet.
Detta fungerar utmärkt när uppgiften är tydlig och lösningen redan är känd, som att bygga ett hus, leverera en tjänst eller genomföra ett projekt enligt plan. Problemet uppstår när vi försöker använda samma logik för något som ännu inte är definierat.
Samskapande som gemensamt tänkande
Samskapande är något annat. Här handlar det inte bara om att arbeta tillsammans utan om att tänka tillsammans. Problemet är inte fullt definierat och lösningen finns inte färdig. Den uppstår i interaktionen mellan människor.
Om samarbete är ett stafettlopp så är samskapande mer som jazz. Ingen har hela notbladet. Musikerna lyssnar på varandra, bygger vidare på varandras idéer och skapar något i stunden. Resultatet är inte planerat i detalj, men det är heller inte slumpmässigt. Det är framväxande. Detta är kärnan i samskapande och det är här kreativitet verkligen får utrymme.
Vem äger idén
En av de tydligaste skillnaderna mellan samarbete och samskapande handlar om ägande. I samarbete är det ofta tydligt vem som gör vad och idéer kan spåras till individer. I samskapande blir detta suddigare.
Idéer uppstår mellan människor och det är svårt att säga exakt vem som kom på vad eftersom varje tanke bygger vidare på en annan. Detta kan vara både befriande och utmanande. Befriande eftersom det minskar prestige och öppnar för mer utforskande. Utmanande eftersom många organisationer är vana vid att mäta och belöna individuella prestationer.
Trygghetens paradox
Samskapande kräver en annan typ av trygghet än samarbete. I samarbete räcker det ofta att känna sig trygg i sin roll och veta vad som förväntas. I samskapande behöver man vara trygg i att inte veta, trygg i att säga något halvfärdigt och trygg i att ha fel. Detta är svårare.
Det innebär att man behöver släppa kontroll och våga visa ofärdiga tankar. Det är här många samskapande initiativ faller, inte för att människor saknar idéer utan för att de inte vågar dela dem.
Laga mat tillsammans
Tänk dig ett kök. I ett samarbete har varje person sin station där en hackar grönsaker, en annan steker och en tredje lägger upp maten. Det är effektivt och resultatet blir som planerat.
Samskapande sker när vi pratar tillsammans om vad vi ska äta. Vi kanske synkar vad vi känner för, pratar om vilka ingredienser som finns att tillgå och alla kommer med uppslag utifrån sina erfarenheter tills vi hittar något intresserar alla. Rollerna är inte lika tydliga och det blir bra om alla hjälper till. Resultatet blir nytt för alla och mer spännande.
Om en person alltid bestämmer vad vi ska äta finns risken att det blir mer enformigt. Om alla ska krydda maten samtidigt när vi väl bestämt oss vad vi ska laga kan det bli rörigt. Skillnaden ligger i hur mycket vi tillåter oss att påverka varandras arbete och i hur tydligt målet är.
När samarbete blir ett hinder
Det kan låta provocerande, men ibland kan samarbete faktiskt hindra innovation. När roller är för tydliga och processer för rigida riskerar vi att låsa fast oss i det vi redan vet. Vi blir effektiva på att reproducera snarare än att skapa.
Detta ser man ofta i stora organisationer där samarbete är välutvecklat men samskapande saknas. Alla vet hur man jobbar tillsammans, men få vet hur man tänker tillsammans.
Samskapande i komplexa system
I systeminnovation blir samskapande nästan nödvändigt. Här finns sällan en aktör som har hela bilden. Problem och lösningar sträcker sig över organisationer, sektorer och perspektiv och ingen kan lösa det själv. Samskapande blir då ett sätt att skapa gemensam förståelse och gemensamma lösningar.
Det handlar inte bara om att bidra med sin del utan om att förändras i processen. I samarbete förblir man oftast densamma och bidrar med det man redan kan. I samskapande utvecklas man tillsammans med problemet.
Makt och dynamik
Samskapande utmanar också maktstrukturer. I ett traditionellt samarbete kan hierarkier bestå där beslut fattas på vissa nivåer och utförs på andra. I samskapande behöver fler röster få utrymme. Det innebär inte att alla bestämmer allt, men att fler perspektiv faktiskt påverkar resultatet. Detta kan skapa friktion, men det är ofta i denna friktion som nya idéer uppstår.
När samskapande missförstås
Det är viktigt att inte romantisera samskapande. Det är inte alltid bättre. Det tar ofta längre tid, kan vara rörigt och kräver mer energi. Och ibland behövs det inte. Om uppgiften är tydlig och lösningen känd är samarbete ofta mer effektivt.
Problemet uppstår när vi blandar ihop dem. När vi tror att vi samskapar men egentligen bara samarbetar eller när vi försöker samskapa något som egentligen bara behöver genomföras. Ett exempel är när vi bokar möten för att utföra något målinriktat som hade varit effektivare om vi hade arbetat fokuserat var för sig på samma uppgift och sedan stämt av tillsammans.
Att välja rätt läge
En viktig förmåga för innovationsledare är att kunna växla mellan samarbete och samskapande. Det handlar om att förstå situationen. När vet vi vad vi gör. När vet vi vad vi vill göra men inte hur. När vet vi knappt ens vad problemet är. Dessa olika lägen kräver olika angreppssätt. Att förstå skillnaden är en strategisk förmåga, inte bara en metodfråga.
Att ställa frågan ”Vet alla vart vi är på väg? Vad resultatet ska bli?” är ofta en bra utgångspunkt. Är svaret på den frågan ”Ja” så kan vi samarbeta effektivt. Är svaret på frågan inte ett entydigt ”Ja”, då behövs ofta ett samskapande och man behöver ringa in vad som är osäkert och samskapa en tydliare målbild eller en strategi på hur man går vidare i denna osäkerhet.
Samskapande allt viktigare i en komplex värld
Kanske är den största skillnaden denna. Samarbete handlar om att göra något tillsammans, medan samskapande handlar om att bli något tillsammans. I en värld där många av våra största utmaningar är komplexa och oförutsägbara räcker det inte alltid att bli bättre på att samarbeta. Vi behöver bli bättre på att samskapa. Och det börjar inte med en ny metod, utan med modet att tänka tillsammans på riktigt.
