Missionorienterad innovation har seglat upp som en metod för att ta itu med våra största samhällsutmaningar – från klimatförändringar till en mer jämlik vård. Den grundläggande idén är att samla olika aktörer, skapa breda visioner och tillsammans arbeta fram lösningar. Det är en systeminnovation-ansats med många styrkor men också tydliga utmaningar.
Låt oss undersöka när denna missionorienterade ansats kan fungera.
Vad innebär missionorienterad innovation?
Den missionorienterade ansatsen bygger på att angripa komplexa problem från ett systemperspektiv. Processen börjar ofta med att måla upp breda samhällsbilder – visioner om hur vi vill att framtiden ska se ut. Detta görs ofta rent figurativt som faktiska bilder på papper att workshoppa kring. Dessa visioner används sedan för att identifiera specifika utmaningar, som blir till ”missions” att lösa. Missions i detta sammanhang blir alltså samhällsorienterade frågeställningar som man identifierar och brainstormar kring. Inte sällan föregås det av en mappning av vilka aktörer som bör vara med.
Ett exempel kan vara visionen om ett hållbart transportsystem. Här handlar det inte bara om att utveckla bättre elbilar utan om att förstå hur hela systemet – från laddinfrastruktur till kollektivtrafik och godstransporter – kan förändras för att minska utsläppen och skapa trevligare städer för människor.
Processen är i grunden kreativ och försöker skapa engagemang hos många olika aktörer: företag, forskare, kommuner och inte minst organisationer från civilsamhället. Det är en styrka att samla så många perspektiv, men också en utmaning att koordinera, göra den tillräckligt nytänkande och att hålla fokus när det är dags att gå från vision till handling. Det finns alltså många fallgropar som kräver en mycket erfaren facilitator.
När visionerna inte leder till konkreta resultat
En av de största svagheterna i denna metod är att diskussionerna ofta stannar vid just diskussioner. Många av de idéer som tas fram kräver långsiktig planering, resurser och engagemang från flera aktörer för att kunna förverkligas. Om uppföljningen inte sker snabbt nog eller om ansvaret för att driva processen vidare är oklart, riskerar idéerna att falla mellan stolarna.
Ett konkret exempel är arbetet kring cirkulär ekonomi. Här identifierades behovet av nya affärsmodeller och förändringar i lagstiftning, men processen att få dessa idéer att bli verklighet har gått långsamt. Utan ett tydligt ramverk för uppföljning förloras mycket av den energi och samverkan som byggts upp under workshops och möten.
En annan insikt är att den missionorienterade metoden, trots sin visionära karaktär, i grunden liknar andra kreativa processer. Skillnaden är att den verkar på en högre systemisk nivå, vilket gör att det krävs en förmåga att röra sig mellan breda systemperspektiv och konkreta innovationsnivåer – till exempel genom att utveckla teknologier på högre mognadsgrader (TRL-nivåer). Om inte mottagligheten finns på den konkreta nivån att agera direkt så blir processens effekter långsamma.
Hur missionorienterad innovation kan bli bättre
En nyckel till att förbättra missionorienterade projekt är att tydligare utbilda och stötta aktörerna i systeminnovation. Detta innebär att ge dem verktyg och metoder för att arbeta i komplexa, samverkande system. Många som deltar i dessa processer är vana vid att arbeta inom sina egna organisationer eller sektorer, och det krävs en förändring i både perspektiv och arbetsmetoder för att skapa verklig systemförändring.
Det är också viktigt att bygga förtroende för de traditionella innovationsaktörerna. Företag, universitet, myndigheter och science parks spelar ofta en avgörande roll i att driva innovationer framåt, och missionorienterade projekt måste både stödja och utmana dessa aktörer för att lyckas.
Systemdemonstratorer: Ett framgångsrikt verktyg
En av de största framgångarna med missionorienterad innovation har varit utvecklingen av så kallade systemdemonstratorer. En systemdemonstrator är ett omfattande pilotprojekt där man testar hur flera lösningar och aktörer kan samverka i praktiken. Det handlar om att ta systemvisionerna och omsätta dem i verkliga, fungerande sammanhang.
Här uppstår dock det omvända problemet. Organisationer som är vana att innovera på en mer konkret nivå kan ha svårt att skapa innovation med en systemisk potential. Här finns en risk att systemdemonstratorn inte blir något annat än ett traditionellt innovationsprojekt och att den systemiska förflyttningen blir minimal. Förhoppningsvis uppnår man som minst ett lärande i systeminnovationsmetoder.
Ett exempel där systemdemonstrationer är synligt är inom elektrifierade transporter, där teknologier som elvägar och laddinfrastruktur testats i kombination med nya affärsmodeller och regelverk. Genom att låta olika delar av systemet samverka har dessa projekt gett värdefulla insikter om vad som fungerar och vilka utmaningar som återstår.
Systemdemonstratorer fyller en viktig funktion: de visar vad som är möjligt med systemtänk och skapar konkreta resultat som kan inspirera vidare arbete.
En ökad medvetenhet om systeminnovation
En annan positiv effekt av missionorienterade satsningar är att medvetenheten om systeminnovation har ökat. Fler aktörer, från forskare till beslutsfattare, har börjat inse vikten av att se helheten och arbeta på tvärs över sektorer och discipliner. Det är en viktig utveckling som på sikt kan göra stora samhällsutmaningar mer hanterbara.
Missionorienterad innovation är alltså en kraftfull metod för att möta komplexa samhällsproblem. Men för att den ska nå sin fulla potential krävs tydligare stödstrukturer, utbildning i systeminnovation, bättre verktyg för samverkan och en starkare koppling mellan visioner och konkreta handlingar.
Samtidigt har metoden indirekt lett till viktiga framgångar, som utvecklingen av systemdemonstratorer och en bredare förståelse för systeminnovation. Dessa framsteg ger hopp om att vi, med rätt fokus och tillvägagångssätt, kan skapa de förändringar som krävs för att skapa systemförändring för en hållbar och rättvis framtid.
