Föreställ dig följande scen. En ung chef kommer in på ett möte och säger att organisationen borde sluta optimera det som redan fungerar och istället börja experimentera med något som ännu inte ger avkastning. Rummet blir tyst. Någon hostar lite strategiskt. En annan börjar prata om budgetdisciplin. Efter tio minuter har den nya idén förvandlats till ett pilotprojekt ingen bryr sig om. Alla i rummet känner sig rationella. Och det är precis där problemet börjar.
För kreativitet fungerar ofta som en liten biologisk mutation i ett stort system. Den ser först konstig ut. Ologisk. Lite felplacerad. Den passar inte riktigt in i den ordning som redan finns. Därför är det också väldigt svårt att utveckla kreativitet helt på egen hand. Våra hjärnor älskar nämligen bekräftelse. Vi söker trygghet i det vi redan tror på och omger oss gärna med människor som tänker ungefär som vi själva.
Det gör att vi ofta inte märker hur fastlåsta våra tankemönster blivit förrän någon annan visar oss det. Det är här mentorskap för kreativitet blir intressant.
Skolan lär oss ofta att tänka rätt, inte annorlunda
Det finns en ganska märklig paradox i vårt samhälle. Vi säger att innovation är viktigt samtidigt som stora delar av utbildningssystemet bygger på att minimera avvikelser. Redan som barn lär vi oss att det finns rätt svar. Rätt metod. Rätt sätt att resonera. Det är effektivt när man ska lära sig matematik eller grammatik, men mindre effektivt när man ska förstå framtiden. För framtiden har nämligen inget facit.
Det gör att många människor blir väldigt skickliga på att analysera det som redan finns men betydligt sämre på att föreställa sig det som ännu inte existerar. Kreativitet kräver ofta att man tillfälligt lämnar tryggheten i det korrekta och börjar röra sig i något mer osäkert.
Problemet är att det känns obekvämt. Och det känns ännu mer obekvämt när någon annan uppmuntrar en att göra det.
Kreativa mentorer låter ibland lite halvgalna
Det finns en anledning till att riktigt kreativa människor ibland uppfattas som frustrerande. De kommer ofta med enkla frågor som skakar om stora system.
- Varför gör ni ens så här?
- Vad händer om man gör tvärtom?
- Varför måste det ta sex månader?
- Kan man inte bara testa?
Det märkliga är att dessa frågor ofta är extremt kraftfulla samtidigt som de känns nästan löjligt enkla. Det är också därför många organisationer underskattar kreativt mentorskap. Det ser inte avancerat nog ut.
Vi är vana vid att expertis ska låta komplicerad. Det ska finnas modeller, certifieringar och tjocka presentationsdeck. När någon istället säger att problemet kanske handlar om rädsla, kultur eller vanetänkande blir människor obekväma. Lite som att få livsråd av någon som går runt i färgglada strumpor och ställer för många frågor. Ändå är det ofta just dessa människor som hjälper andra att bryta mentala låsningar.
Kreativt mentorskap handlar mindre om svar och mer om perspektiv
Många tror att en mentor ska vara någon som redan vet exakt hur man gör. Men kreativitet fungerar sällan så. I kreativa processer finns ofta inget färdigt svar. Det handlar snarare om att någon hjälper dig att se fler möjligheter än du själv ser. En bra kreativ mentor fungerar därför mindre som en lärare och mer som en mental spegelhall. Plötsligt ser du ditt problem från flera vinklar samtidigt. Det kan handla om att byta perspektiv helt. En mentor inom innovation kanske frågar hur naturen hade löst problemet. Eller hur ett barn hade tänkt. Eller hur ett litet startupbolag hade gjort om de saknade budget men hade gott om mod. Det låter nästan för enkelt. Men det är just enkelheten som gör det svårt att ta på allvar.
Varför mentorskap behövs ännu mer i komplexa tider
Ju mer komplex världen blir, desto mindre räcker det med ren specialistkunskap. Många organisationer sitter idag fast i situationer där ingen egentligen saknar information. Problemet är istället att alla tolkar informationen genom sina egna filter. Ekonomer ser ekonomi. Ingenjörer ser teknik. Kommunikatörer ser narrativ. Jurister ser risk. Det kreativa mentorskapet behövs för att hjälpa människor att röra sig mellan dessa världar.
En erfaren mentor inom kreativitet tränar ofta människor i att stå ut med osäkerhet längre än normalt. Att inte rusa till den första logiska lösningen. Att våga ställa fler frågor innan man bestämmer sig. Det är egentligen ganska kontraintuitivt i ett samhälle som älskar snabba svar.
Hur man bygger mentorskap för kreativitet
Det intressanta är att kreativt mentorskap sällan fungerar särskilt bra som ett strikt HR-program med standardiserade formulär och uppföljningsmallar. Kreativitet uppstår i relationer där människor vågar tänka högt tillsammans.
Det betyder att miljön runt mentorskapet är minst lika viktig som personerna själva. Om organisationen bestraffar misstag spelar det ingen roll hur inspirerande mentorn är. Om alla är stressade och kalendern är full kommer inga nya tankar hinna mogna.
Ett fungerande kreativt mentorskap kräver därför flera saker samtidigt. Det kräver psykologisk trygghet där människor vågar låta ofärdiga idéer existera utan att bli dömda direkt. Det kräver tid för reflektion eftersom kreativitet ofta behöver inkubation. Och det kräver en kultur där frågor värderas lika högt som svar. Det kräver också något ganska oväntat. Ödmjukhet från båda håll.
Mentorn måste också våga vara osäker
Det finns en gammal bild av mentorn som någon allvetande person högst upp på berget som delar ut visdom. I kreativa processer fungerar det ofta tvärtom.
De bästa kreativa mentorerna är ofta människor som är bekväma med att inte veta exakt vart processen ska leda. De vågar utforska tillsammans med andra. Det betyder inte att de saknar erfarenhet. Tvärtom. De har ofta sett tillräckligt många komplexa situationer för att förstå att kontroll ibland är överskattat.
Det är lite som jazzmusiker. Den riktigt skickliga musikern följer inte bara noter utan lyssnar aktivt på vad som händer i stunden och bygger vidare därifrån. Kreativt mentorskap fungerar på samma sätt.
Det största hindret är ofta status
Här finns också något som nästan ingen vill prata om. Kreativitet hotar statusordningar. Om nya idéer kan komma från oväntade personer blir hierarkier mindre stabila. Därför uppstår ofta subtila motstånd mot kreativa mentorer och kreativa processer. Det kan låta positivt i teorin att tänka nytt, men i praktiken innebär det ofta att någon måste erkänna att det gamla sättet kanske inte längre fungerar.
Och människor gillar generellt inte att känna sig irrelevanta. Därför behöver organisationer som vill skapa kreativa ledare också skapa kulturer där det är tillåtet att förändras utan att tappa ansiktet.
Kreativitet är ofta social smitta
Det mest fascinerande med kreativitet är kanske att den sprider sig. När någon börjar tänka öppet vågar fler göra samma sak. När någon ställer oväntade frågor börjar fler ifrågasätta gamla sanningar. När någon visar att det går att experimentera utan att världen går under förändras klimatet i hela gruppen. Det är därför mentorskap kan få så oproportionerligt stor effekt.
En kreativ mentor förändrar inte bara en individ. Den personen påverkar sedan andra. Och plötsligt börjar hela organisationer tänka lite annorlunda. Inte genom stora revolutioner. Utan genom små förskjutningar i hur människor ser på möjligheter.
Kanske är det egentligen detta ledarskap handlar om
Kanske är den största missuppfattningen att ledarskap handlar om att ha svar.
I kreativa miljöer handlar det ofta mer om att hjälpa andra att våga tänka vidare än de annars hade gjort. Att skapa tillräckligt mycket trygghet för att människor ska våga vara osäkra. Och kanske är det därför kreativt mentorskap känns så svårt att bygga. För det kräver något som moderna organisationer ofta har ont om.
Tid att tänka.
Tid att lyssna.
Och människor som vågar säga saker som först låter lite smågalna men som några år senare visar sig vara exakt det som behövdes.
