Vi människor har en stark dragning till att vilja se ett tydligt slut på det vi gör. Det är begripligt. Att något blir “klart” ger en känsla av framsteg, kontroll och avslutad ansträngning. Det är också så att mycket av vår vardag är organiserad som projekt, med en start, en mitt och ett slut. Men vad händer när det vi arbetar med egentligen inte är något som blir färdigt?
Vad händer när vi behandlar föränderliga, levande system som om de vore temporära avgränsade uppgifter?
När tar ditt projekt egentligen slut?
Tänk dig att du ska ta fram en ny webbplats för din organisation. Vanligtvis närmar vi oss uppgiften som ett projekt. Vi sätter en deadline, definierar ett leveransdatum och lägger all energi på att få webbplatsen att se bra ut och fungera just en viss dag. Men i själva verket är en webbplats aldrig klar. Den är ett levande gränssnitt mellan verksamheten och omvärlden. Den måste anpassas till nya behov, nya användare och förändrade tekniska förutsättningar. Om vi redan från början istället ser webbplatsen som något vi ska förvalta, förändra och utveckla under många år så förändras vår prioritering. Då blir det viktigare att välja en plattform som går att vidareutveckla. Det blir avgörande att bygga relationer med en leverantör vi litar på och att skapa interna strukturer för att samla in och agera på feedback. Plötsligt handlar det mindre om att ha en vacker bild på framsidan och mer om att kunna utvecklas tillsammans med användarnas behov under kanske 20 års tid.
En värld full av tidssatta projekt?
Detta gäller långt fler områden än webbplatser. Att ta fram en produkt, starta en verksamhet, designa ett bostadsområde eller driva en förändring i en kommun. Allt detta är exempel på initiativ som vi gärna behandlar som om de har ett tydligt slut. Men de har inte det. Produkter behöver service, uppdatering och vidareutveckling. Städer förändras oavbrutet, i relation till människors liv, klimatförändringar och nya mobilitetsmönster. En idé om att något är “klart” leder till stelhet, bristande lyhördhet och undermåliga beslut över tid.
Infinite mindset
Att istället anta ett så kallat ”infinite mindset”, dvs. ett förhållningssätt där vi ser det vi skapar som ständigt pågående, förändrar allt. Det flyttar vårt fokus från leverans till lärande, från engångslösningar till kapacitet. Det gör att vi prioriterar system som håller, människor som kan agera i förändring och strukturer som gör det möjligt att vara flexibel snarare än fixerad.
När vi antar detta perspektiv sker flera viktiga skiften. Vi börjar se plattformar och verktyg som långsiktiga investeringar snarare än snabba lösningar. Vi letar efter relationer som bär genom tid, snarare än leverantörer som bara presterar vid ett tillfälle. Vi bryr oss mer om hur vi organiserar oss för att kunna vara i ständig förändring än hur snyggt något är på lanseringsdagen.
En annan inställning till det vi tar oss an
Det förändrar också hur vi leder kreativa processer. Om vi tror att innovation bara ska ske i början av ett projekt, med några workshops eller en idéfas, riskerar vi att missa den riktiga potentialen. Kreativitet behöver rum över tid. Det behöver näring, reflektion, återkoppling och modet att släppa taget om det man nyss trodde var rätt väg. När vi inser att kreativitet inte är en punktinsats utan ett konstant tillstånd, förstår vi också att innovation kräver system som tillåter detta tillstånd att existera. Det handlar om hur vi leder, hur vi värderar nyfikenhet och hur vi uppmuntrar till utforskande också när vi är mitt i operativa vardagssysslor.
Ett exempel är produktutveckling. Om målet är att få fram något färdigt, riskerar vi att skapa något som är svårt att reparera, uppdatera eller anpassa. Men om vi antar att produkten kommer behöva leva och förändras i takt med användarnas behov, prioriterar vi andra värden. Vi bygger för hållbarhet, vi designar för cirkularitet och vi planerar för service. Då blir en lansering inte slutpunkten, utan bara ett steg i en längre relation.
Detta gäller också stadsutveckling. Om vi behandlar en ny stadsdel som ett projekt som avslutas med inflyttning, missar vi hela det organiska livet som sedan ska ta plats. Men om vi istället ser staden som ett ekosystem i ständig rörelse, blir det tydligt att det viktigaste är hur vi skapar strukturer för medskapande, förvaltning, förändringsförmåga och kollektivt lärande. Då blir innovation inte ett tillfälligt inslag utan en grundpelare i vardagen.
Ständigt pågående processer
Att tänka i ständigt pågående processer kräver att vi ställer nya frågor. Hur bygger vi system som klarar av kontinuerlig förändring? Hur stöttar vi människor att orka och vilja vara i det som aldrig blir helt färdigt? Hur skapar vi kulturer som bjuder in till reflektion, experiment och långsiktigt engagemang?
När vi börjar se det vi gör inte som projekt med tydliga slut, utan som relationer över tid, då förstår vi också att det viktigaste inte är att få något färdigt, utan att skapa något som kan leva, förändras och fortsätta göra nytta. I en värld som rör sig snabbt är det inte de som gör klart som vinner, utan de som lär sig att fortsätta.
