Att tänka i tre horisonter för systeminnovation

I en tid av klimatkris, digital transformation och sociala förändringar räcker det inte längre att förbättra det som är. För att skapa hållbara samhällen behöver vi förändra hela system, hur vi producerar, konsumerar, organiserar och samarbetar.

En av de mest användbara metoderna för att förstå och driva sådana förändringar är Three Horizons, en modell som hjälper oss att både se det nuvarande systemets begränsningar och börja gestalta framtida lösningar, redan idag.

Vad är Three Horizons?

Three Horizons (3H) är en strategisk modell som hjälper till att strukturera transformation över tid. Modellen delar in utvecklingen i tre ”horisonter”:

  • Horisont 1 (H1): Det nuvarande dominerande systemet. Det vi gör idag. Fungerande men ofta ohållbart på sikt.

  • Horisont 2 (H2): Innovationszoner. Experiment, mellanformer och övergångslösningar. Här föds konkurrerande logiker.

  • Horisont 3 (H3): Den önskade framtiden. Visionära lösningar som representerar ett nytt paradigm.


Modellen används inte för att förutse framtiden, utan för att skapa samtal mellan olika aktörer om hur förändring kan ske. Det handlar om att identifiera vilka delar av dagens system som bör bevaras, vilka som ska förändras och vilka nya element som behöver växa fram.

Varför ska man använda 3H?

Three Horizons är särskilt användbar vid systeminnovation, där förändring inte bara handlar om ny teknik eller nya produkter utan om samspelet mellan människor, regler, resurser, kultur och värderingar. Den ger struktur för samtal mellan aktörer med olika perspektiv och hjälper till att se längre än nästa kvartal eller år.

Metoden öppnar för att tänka parallellt. Att upprätthålla det som fungerar idag samtidigt som man experimenterar med det nya och börjar förverkliga långsiktiga mål. Den hjälper till att undvika den klassiska fällan där man antingen fastnar i nutidens problem eller i framtidens fantasier.

Koppling till de fem principerna för systeminnovation

Three Horizons passar väl in i det sätt som vi definierar systeminnovation, genom fem principer:

  1. Systemförståelse: Genom 3H får man syn på både det nuvarande systemet och möjliga framtida tillstånd och även hur de relaterar.

  2. Gemensam riktning: H3 fungerar som målbilden, visionen som olika aktörer kan enas kring.

  3. Portföljer av initiativ: H2 representerar just detta många parallella insatser, experiment och testbäddar som kan skala upp framtida lösningar.

  4. Samspel och relationer: 3H främjar samarbete genom att skapa utrymme för olika aktörer att prata om sina perspektiv på nutid, framtid och förändring.

  5. Lärande över tid: Modellen betonar utveckling över tid, där vi lär oss längs vägen och justerar riktning baserat på erfarenheter.

Dessa principer är inte isolerade, de påverkar och förstärker varandra. Att förstå hur relationer och inlärning utvecklas över tid är avgörande för att röra sig mellan horisonterna.

Hur gör man rent praktiskt?

Att jobba med Three Horizons kan göras i en workshop eller längre process. Här är en förenklad metod för att komma igång:

  1. Skapa samsyn på nuläget (H1): Vad karaktäriserar dagens system? Vilka normer, drivkrafter, tekniker och relationer styr? Vilka är begränsningarna?

  2. Utforska framtiden (H3): Vad är vår vision för ett framtida hållbart system? Hur skulle ett värdeekosystem kunna se ut istället för en linjär värdekedja?

  3. Identifiera övergångar (H2): Vilka initiativ, experiment och projekt finns redan idag som pekar mot H3? Hur kan de stöttas, skalas eller spridas?

  4. Kartlägg spänningar: Var skaver det mellan H1 och H3? Hur reagerar det gamla systemet på det nya?

  5. Bygg portföljer: Organisera en mångfald av insatser som adresserar både tekniska, kulturella, organisatoriska och ekonomiska aspekter.

En viktig del är att låta olika röster komma till tals. Innovatörer, beslutsfattare, praktiker, medborgare och att se modellen som ett levande samtalsverktyg, inte ett fast schema.

Exempel
Från värdekedja till värdeekosystem i textilbranschen

Tänk dig ett företag som tillverkar arbetskläder. I Horisont 1 är modellen linjär: råvaror köps in, kläder tillverkas, används och slängs. När företaget börjar se problemen med avfall och resursförbrukning skapas Horisont 2-initiativ: återbruk, uthyrning, design för demontering. Men verklig transformation kräver Horisont 3: en ny typ av värdeekosystem där kläder designas i samverkan med dem som använder, reparerar, tvättar och återvinner dem.

Det innebär att man börjar co-designa med tvätterier och återvinningsaktörer, att man inför digitala plattformar för spårbarhet och att affärsmodellen går från försäljning till tjänst.

Genom att använda Three Horizons kan företaget identifiera vilka delar av dagens modell som behöver bevaras (t.ex. hög kvalitet), vilka som måste transformeras (t.ex. engångsanvändning), och vilka som behöver växa (cirkulära samarbeten). På så sätt bygger man inte bara en hållbar affär utan ett helt nytt system där värde skapas i relation mellan många aktörer.