Klimatförnekare är lyckliga

Varför är det så svårt för vissa att ta in klimatvetenskapens varningar och slutsatser? Svaret kan vara både enkelt och obekvämt: Det är lättare att ignorera framtiden än att hantera de obekväma fakta som vetenskapen presenterar.

Klimatförnekare väljer ofta att ifrågasätta vetenskapen, inte för att den saknar grund, utan för att de helt enkelt inte vill tro på den. Att acceptera forskarnas dystra scenarier innebär att konfronteras med en framtid som hotar vår nuvarande livsstil. Genom att förneka klimatvetenskapen skapas ett mentalt skyddsnät, en bubbla som gör det enklare att fortsätta leva som vanligt – lycklig, åtminstone tills verkligheten slutligen gör sig påmind.

Men det är inte bara klimatförnekarna som undviker handling. Många människor tror på vetenskapen, men väljer ändå att inte sätta sig in i dess fulla innebörd. De vet att klimatförändringarna är verkliga men stannar vid en ytlig förståelse, kanske för att de anar att en djupare insikt skulle kräva svåra förändringar. ”Om jag inte vet allt, kan jag heller inte förväntas agera,” tänker de, vilket ger dem en form av trygghet i okunskapen.

Sedan finns det de som både förstår och accepterar vetenskapen men som ändå inte ändrar sitt beteende nämnvärt. De kan sopsortera, köra mindre bil, eller undvika plast – men samtidigt fortsätta med många av de vanor som bidrar till problemet. Här finns en kognitiv dissonans; man vet vad som måste göras men väljer att inte göra tillräckligt, ofta med tanken att ”varför skulle jag offra mig när andra inte gör det?” Detta blir en snabb lösning för samvetet, utan att kräva de djupare förändringarna som egentligen behövs.

Slutligen finns det de som både litar på vetenskapen och gör allt de kan för att minska sitt klimatavtryck. Men dessa människor är också ofta de som mår sämst, eftersom de ser att förändringarna de gör inte är tillräckliga på ett större plan. De bär på en djup frustration över att samhället som helhet inte gör mer och över att ledarskapet som krävs för att driva på förändringen lyser med sin frånvaro.

Ju mer du bryr dig, desto tyngre blir bördan

Vi står inför ett paradoxalt fenomen: ju mer du förstår och bryr dig om klimatet, desto svårare blir det att känna lycka. Samtidigt, ju mindre du tar till dig av klimatvetenskapen, desto lättare är det att vara bekymmerslös – åtminstone tills dagen då klimatkrisen blir omöjlig att ignorera. Den här mekanismen gör att många, medvetet eller omedvetet, väljer att distansera sig från de fakta som kräver stora uppoffringar och förändringar. Men om vi inte hittar sätt att engagera fler människor i att aktivt förändra sin livsstil och skapa positiva bilder av framtiden, riskerar vi att förbli passiva tills det är för sent.

Den positiva framtidsvisionen: En ny berättelse om klimatet

Hur skulle vi kunna ändra på detta? En del av lösningen kan vara att måla upp positiva och inspirerande framtidsscenarier. Istället för att fokusera enbart på katastrof och undergång, behöver vi börja berätta om de möjligheter och lösningar som en klimatsmart värld kan erbjuda. Vi behöver ta hjälp av science fiction-författare, konstnärer, filmskapare och visionärer för att skapa en värld där klimatpositiva handlingar inte bara är möjliga utan även önskvärda.

Tänk dig ett framtidsscenario där vi har bromsat våra negativa klimatpåverkande effekter så effektivt att vi måste vara försiktiga med att överkompensera naturen. Eller en värld där djur symboliskt blivit våra klimatväktare, där vi omges av livs levande ”naturvakter” som övervakar våra handlingar och uppmärksammar oss på våra misstag. Vi kan också måla upp framtider där teknologin har integrerats på ett sätt som både gynnar klimatet och vår livskvalitet, där vi har hittat sätt att leva med planetens gränser och samtidigt frodas som samhällen.

Framtiden är en gemensam utmaning, inte en fråga om isolering

Det är också viktigt att skapa en känsla av att klimatkampen är en gemensam resa. Att sätta lösningarna i ett ”vi”-perspektiv där människor, städer, företag och länder går samman och tar ansvar. Istället för att tänka i termer av personliga uppoffringar kan vi uppmuntra en känsla av samhörighet och kollektiv styrka – en känsla av att vi tar oss an utmaningen tillsammans. Genom att visa exempel på samhällen som gjort positiva förändringar, på initiativ som inspirerar och på tekniska framsteg, kan vi göra klimatfrågan till något som engagerar och motiverar, snarare än enbart skrämmer.

En framtid värd att tro på

Att skapa och sprida positiva framtidsscenarier kan förändra hur vi ser på klimatfrågan. Genom att skifta från en berättelse om undergång till en berättelse om möjligheter kan vi skapa en framtid värd att tro på – och därmed en framtid värd att arbeta för. Klimatförändringarna är utan tvekan vår tids största utmaning, men genom att förändra hur vi pratar om den kan vi göra det lättare för fler att både tro på vetenskapen och vilja agera utifrån den.

 

Här ett litet inspirations-scenarie för att du ska komma igång och fundera på egna framtidsscenarier:

En framtid där naturen tar ledningen

Föreställ dig en framtid där naturen har börjat blomstra på ett sätt som ingen tidigare trodde var möjligt. Syrenivåerna i luften är nu så höga att varje andetag fyller våra lungor med energi. Människor och djur rör sig lättare och med ett intensivt driv, nästan som om vi alla ständigt är i en skön, inspirerad sinnesstämning. Energin från syreökningen är så kraftfull att långa arbetsdagar inte längre känns tröttsamma, och över hela planeten känner vi oss mer levande, fyllda av ett driv och en entusiasm som driver oss framåt – men också kräver en viss dos av disciplin och harmoni för att inte bli överväldigande.

I detta samhälle fungerar avancerade AI-lösningar som en sorts väktare för vårt gemensamma hem, planeten. Dessa väktare är osynliga men alltid närvarande, de fångar varje litet klimatstörande beteende på millisekunder och korrigerar det innan någon skada hinner ske. Skulle någon försöka göra något som äventyrar klimatbalansen – kanske försöka avverka ett träd olagligt, dumpa avfall i en flod eller överutnyttja resurser – är AI-systemen där och sätter stopp direkt. På ett vänligt men effektivt sätt styr de oss, nästan som en hjälpsam hand på axeln, som påminner oss om vårt ansvar.

Byggnaderna omkring oss är levande. Växterna är nu genmodifierade för att kunna växa till strukturer som ersätter de flesta byggmaterial vi tidigare behövt tillverka och transportera. Dessa ”levande byggnader” består av växter som slingrar sig, formar och härdar sig själva till väggar, broar och andra konstruktioner. Skogar och gröna passager omfamnar våra städer, och de robusta träbroarna är formade av rötter och grenar som växer ihop under jord och skapar naturliga vägar mellan samhällen. Vi behöver inte bygga och belasta naturen; istället följer vi och vägleder den när den bygger åt oss.

Kommunikationen har också tagit en fascinerande vändning. I stället för fasta nätverk och molnservrar surrar svärmar av små insekter omkring oss, var och en förprogrammerad att bära med sig data. Dessa insekter, specifikt genmodifierade för att kommunicera med varandra, skapar ett levande, surrande nätverk – ett naturligt, organiskt ”moln” som väver samman samhällen på ett sätt som är både hållbart och magiskt. På dagarna ser vi små svärmar flyga från hus till hus, från stad till stad, och vi vet att våra meddelanden färdas genom dem. Våra tankar och idéer reser, fördelas och når sina mål tack vare dessa små varelser som har blivit en del av vårt digitala, men samtidigt naturliga, liv.

Det är en värld där gränserna mellan natur och teknik har suddats ut; vi lever i symbios med ekosystemet på ett sätt som känns intuitivt och självklart. Istället för att kämpa mot naturen har vi hittat ett sätt att harmonisera med den och samtidigt dra nytta av teknologin – men på dess villkor, inte våra. Det är som om hela planeten andas lättare. När vi vaknar på morgonen kan vi känna jordens puls i marken under våra fötter, och varje dag börjar med känslan av att vi faktiskt gör rätt för oss.

Och kanske det mest inspirerande av allt: vi lever med en ny sorts respekt för vår värld, en gemensam förståelse för att vi är del av ett större system där varje handling har betydelse. Det är en framtid där vi ser det vackra och värdefulla i att vara väktare av något större än oss själva, att lämna en plats som är lite bättre än den vi föddes in i – inte genom att kämpa, utan genom att dansa med planeten, följa dess rytm, och leva i samklang med naturen på riktigt.