Det var en kall och gnistrande julaftonsnatt. Snön låg som ett mjukt täcke över hustaken, och himlen glittrade som om den själv hade pyntats med stjärnor.
Tomten satt i sin släde, insvept i sin röda kappa, och hörde ljudet av bjällror som ekade i den frostiga luften. Hans renar flög snabbt mellan molnen, och den stora säcken med julklappar var som alltid fylld till brädden. Det var ännu en perfekt jul, tänkte han, tills han öppnade sin lista och fick en obehaglig överraskning.
”Lille Kalles present!” utbrast Tomten och ryckte till. ”Var är den?”
Tomten vände och vred på säcken. Han lyfte ut paket efter paket, men den lilla fyrkantiga lådan med Kalles namn på var spårlöst försvunnen. Paniken steg. Kalle, som varit så förväntansfull och skickat sitt brev så tidigt, skulle bli utan sin present!
Tomten kallade genast på nissarna genom sin magiska snöglob. ”Nissar! Vi har ett nödläge!”
I verkstaden blev det ett febrilt arbete. Nissarna letade i varje vrå och varje lagerhylla. Någon försökte till och med återskapa presenten – en avancerad robotbil – men de insåg att det skulle ta flera dagar att göra en ny. Tomten suckade och satte sig på en liten pall i verkstaden.
”Har lille Kalle verkligen varit så snäll i år att han förtjänar den där robotbilen?” frågade en av nissarna skeptiskt.
Tomten slog upp sin stora, dammiga bok och bläddrade till Kalles sida. Där stod det: ”Kalle – otroligt snäll, särskilt mot sin lillasyster, som alltid får låna hans saker.”
Tomten suckade djupt. ”Ja, han är verkligen en snäll pojke. Jag kan inte låta honom bli utan en present.”
Men när alla letat och allt prövats, återstod bara en sista möjlighet. Tomten tog på måfå en gammal, trasig leksak som legat undangömd i hörnet av verkstaden. Det var en hundleksak – en liten tygvalp med ett hängande öra och några lösa sömmar. Den hade blivit felgjord för många år sedan och hade aldrig skickats till något barn.
”Det här är allt vi har,” sa Tomten och skakade på huvudet. ”Jag får ta en chans.”
När Kalle vaknade på juldagsmorgonen och öppnade sitt paket, såg han först lite förvirrad ut. En trasig tygvalp? Var det här verkligen hans julklapp? Men när han plockade upp den, hände något märkligt. Leksaken sprattlade till i hans händer, och två små knappar som var sydda som ögon började glittra av liv.
Valpen, som Kalle genast döpte till Fläck, rörde sig som om den var levande. Trots sitt lite slitna yttre var den sprudlande av energi och glädje. Den kunde vifta på sin lilla trasiga svans, rulla runt, och till och med skälla på sitt eget speciella, knarrande sätt.
Fläck blev genast Kalles bästa vän. De lekte hela dagen, och varje gång Kalle skrattade, kände han att den lilla valpen förstod honom. Och trots att den inte var en avancerad robotbil, insåg Kalle snart att Fläck var precis vad han behövde.
Den julen lärde sig både Kalle och Tomten något viktigt: det är inte alltid det vi tror oss vilja ha som gör oss lyckligast. Ibland är det de oväntade och lite trasiga sakerna som kan fylla våra hjärtan på ett sätt vi aldrig kunnat föreställa oss.
God jul!
Må din jul fyllas med oväntade glädjeämnen och underbart kreativa idéer, förpackade som minnesvärda storys.
