Jag minns farmors gamla pendelur på väggen. Det tickade långsamt och stadigt, pendeln slog fram och tillbaka. När jag satt där och väntade kunde tiden kännas oändlig. Ibland kändes det tryggt, ibland olidligt långsamt. Men oavsett vad jag tyckte fortsatte pendeln att röra sig. Idag tänker jag ofta att mycket i världen fungerar på samma sätt. Våra åsikter, våra system, vår utveckling, allt slår som en pendel fram och tillbaka.
Aldrig helt nöjda
Vi människor blir sällan nöjda. När vi har uppnått något, ser vi genast vad som saknas. När vi löser ett problem, upptäcker vi bieffekterna. Det gäller nästan allt. Inom klimatfrågan går diskussionen från att vi måste bromsa tillväxten till att vi måste accelerera teknikutvecklingen. Inom AI skiftar samtalet från att det är vår största räddning till att det är vårt största hot. I politiken hör vi löften om att staten ska ta mer ansvar ena dagen och krav på individens frihet den andra.
Pendeln slår och vi följer med.
Inte svart eller vitt
Det svåra är att vi ofta pratar som om det fanns en absolut sanning. Antingen är AI farligt eller också är det vår framtid. Antingen är förnybar energi lösningen eller så är det kärnkraft. Men egentligen är det mesta vi ser bara ett ögonblick i en rörelse. Precis som när pendeln är längst ut åt höger eller vänster kan det kännas som att allt lutar åt ett håll. Men vi vet att rörelsen snart fortsätter, och att balansen någonstans i mitten är det som ger kraften framåt.
När pendeln blir extrem
Skillnaden mellan olika frågor handlar ofta om två saker. Hur snabbt pendeln slår och hur långt ut den dras innan den vänder. I hållbarhetsfrågor ser vi det tydligt. När vi åtgärdar ett avfallsproblem kan vi samtidigt slå undan benen på de människor som livnär sig på det avfallet. När vi förbjuder plastpåsar kan vi oavsiktligt öka resursanvändningen i andra delar av systemet. Rörelsen framåt kommer, men den kan skapa skarpa målkonflikter på vägen.
Det är i dessa ytterlägen vi ofta upplever störst frustration. När debatten blir svartvit och när pendeln slagit så långt att vi tappar nyanserna.
Att bygga robusta system
Frågan är inte om pendeln slår, för det kommer den alltid att göra. Frågan är hur vi hanterar det. När pendeln dras långt ut åt ena hållet kan vi antingen spä på rörelsen eller försöka hålla fast vid balansen. Här finns viktiga lärdomar. Vi behöver system som inte bara optimerar för nuet, utan som klarar variationen över tid.
Ett självoptimerande system försöker hela tiden vara bäst här och nu. Ett självorganiserande system däremot kan justera sig själv när förutsättningarna förändras. Det är skillnaden mellan en monokultur och en skog. Mellan en toppstyrd organisation och en där teamen själva kan anpassa sig. Mellan en debatt som kräver tydliga svar och en dialog som tål osäkerhet.
Att lyssna när pendeln slår för långt
När vi märker att pendeln slagit för långt behöver vi lyssna mer. Vi behöver se det som händer inte som slutpunkter, utan som signaler på att vi är i en rörelse. Den som kräver snabba svar kan ofta bli hjälpt av att någon vågar ställa långsamma frågor. Den som driver på för förändring kan ibland behöva påminnas om att också se dem som påverkas negativt i omställningen.
En personlig pendel
När jag tänker på farmors klocka minns jag tickandet. Det var långsamt, nästan irriterande. Jag hade tråkigt, men i det tomrummet uppstod egna tankar. Idag har jag en smartwatch som inte tickar, och ett AI som ger mig svar på en gång. Men just därför blir det svårare att vänta, och svårare att tänka själv.
Pendeln slår vidare. Och kanske är vår viktigaste uppgift inte att stoppa den, utan att lära oss att leva i rytmen. Att förstå att det inte är svart eller vitt, inte stillastående, utan alltid i rörelse.
