Jag har kvar den, en gammal tesked i silver, lätt skev i skaftet efter att ha varit böjd. Jag tror jag fått den av min mormor, och jag minns nu hur hon en gång sa:
“Du vet, man rör inte bara om i koppen. Man rör om i tiden.”
Jag förstod inte då. Nu gör jag det. Och det är precis vad vi måste göra. Röra om i tiden.
Nu är det 2025, och jag har den där känslan igen. Den som kommer när något är på väg att brista. Inte på det destruktiva viset, utan som när ett frö spricker, eller när isen äntligen ger med sig efter en lång vinter. Jag får känslan av att vi har ett fönster nu. Och det är på väg att stängas. Jag känner en återkommande ”urgency” att vi behöver skapa nåt bättre.
Om några månader ska nya samhällsplaner presenteras. “Framtidens systemlösningar för hållbar utveckling.” Klingar det bekant? Många vill prata om systeminnovation. Få vet vad det faktiskt kräver.
Systeminnovation en paradox?
Det är här vi stöter på vår första paradox:
- System låter stabilt. Som något man bygger upp, skruvar fast, mäter, skalar.
- Innovation är flytande. Stökigt. Ett barn som river ut kökslådan för testa, leka och kanske förstå hur besticken och andra saker fungerar.
Systeminnovation är att bygga något stabilt ur det stökiga. Att röra om i koppen, men utan att veta vad man försöker smaka fram.
Driver vi rätt projekt?
När jag var ung var jag på en fritidsgård i en mindre ort. En ledare engagerade alla i att bygga egna lösningar för kollektivtrafik, bostadsfrågor och skola. Allt på kartongbitar och whiteboard.
En kille ritade ett system där lärare bytte plats med elever varje månad. Han kallade det “kunskapscirkeln”. En annan föreslog en parallell ekonomi, där man kunde “betala” med goda handlingar. Det här var långt innan krypto och kundpoäng.
De projekten blev nog aldrig av. Men jag glömmer det inte. För där, i det naiva, fanns det sanna. En slags grundförståelse för att verkliga lösningar inte bara kräver nya ord, utan ett nytt sätt att vara människa på tillsammans. Delaktighet, och att skapa tilsammans.
Samtidigt rullar världen vidare. AI-modeller skriver poesi. Mark brinner. Barn och unga kräver framtid genom protester, medan vuxna går på konferenser för att ”förankra narrativ”.
Vi lever i en konflikt: Vi vet mer än någonsin och ändå beter vi oss som om vi inte vet något alls.
En systeminnovation i vilka projekt vi startar
Men låt mig vara ärlig. Jag trodde inte jag skulle skriva det här inlägget. Jag började skriva en projektansökan. Jag skulle göra det man brukar göra då: formulera effektkedjor, definiera målgrupper, göra en SWOT-analys.
Men så föll teskeden ur lådan när jag skulle hämta en penna. Och jag mindes. Att verklig förändring aldrig börjar med mallar. Den börjar med människor. Med berättelser. Med någon som vågar fråga: Tänk om vi gör tvärtom?
Så här är min ansökan:
Låt oss byta plats. Låt oss låta lärlingen leda. Låt oss låta det lilla visa vägen. Låt oss se systeminnovation inte som något vi skapar, utan något vi minns hur man gör, något som innehåller medmänsklighet.
Och kanske är det så, att om vi bara vågar hålla i något skevt och silvrigt och röra om med rätt hand, så smakar det där nya inte så farligt ändå.
