Vi lever i en tid där komplexitet blivit något av en magnet för smarta människor. Det är något djupt tillfredsställande i att förstå sådant som andra inte riktigt har grepp om. När begrepp som systeminnovation, transformativa förändringar och mission-orienterad utveckling dyker upp, flockas de mest strategiskt nyfikna kring samtalen. Det är lockande att ta plats i diskussionerna, att navigera mellan teoretiska kartor, nya modeller och tvärvetenskapliga begrepp.
Men fascinationen i sig förändrar ingenting.
Glöm inte experimenterande och görande
Inom systeminnovation är detta särskilt tydligt. Här finns en stark tendens att fastna i pratet. Att tala om hur svårt allt är, att zooma in på problemet, att beskriva komplexiteten från olika vinklar. Det är förstås viktigt. Men det flyttar inte system. Det som flyttar system är att man gör något. Och inte vad som helst. Utan något som skapar rörelse i flera delar samtidigt, som både experimenterar och samverkar, som lyssnar och formar om.
Växla mellan systeminnovation och vanlig innovation
Systeminnovation handlar alltså inte bara om förståelse, det handlar om att navigera mellan att veta och att göra. Att kunna kliva mellan systemiska principer och traditionell innovation. Att ena stunden prata långsiktiga samhällseffekter och nästa stund dra igång en kreativ workshop som genererar idéer med låg innovationshöjd men stor samlande kraft.
Ett vanligt missförstånd är att systeminnovation är något man kan leda på samma sätt som en produktutveckling. Men det är sällan en enda linjär process. Det är snarare en väv av parallella förflyttningar som över tid skapar en ny riktning. Det sker sällan genom en stor disruptiv idé, utan genom många små försök som samverkar och ibland kolliderar. Det är först i efterhand man kan se mönstret och förstå helheten.
Få med sig de som inte brukar jobba ihop med innovation
En viktig skillnad mellan traditionell innovation och systeminnovation är därför mobiliseringen. Systeminnovation kräver ett helt annat fokus på att aktivera människor och aktörer, bygga relationer, öva på nya arbetssätt och skapa arenor där många kan tänka och göra tillsammans. Det kräver också ödmjukhet inför det faktum att man inte kan kontrollera hela förändringen. Man kan bara skapa förutsättningar för den.
Här blir innovationsledningssystemet ett användbart ramverk. Det fångar inte bara den operativa sidan av innovation utan hjälper också organisationer att tydliggöra var i det okända de vill befinna sig. Har man en strategi för att vara en del av systeminnovation måste man också ha en beredskap att stå ut med osäkerhet, samtidigt som man är skicklig på att organisera lärande, framsyn och samverkan. Att öva på framsyn och scenarioskapande blir därmed avgörande. När förändringen är komplex måste vi kunna föreställa oss flera möjliga framtider och agera utifrån dem, även när vi inte vet exakt vilken som blir verklighet.
En annan tidsaxel för systeminnovation
Det är också viktigt att förstå att man ibland måste sänka ambitionen på innovationshöjden för att höja förmågan att tänka och agera systemiskt. Små innovationer kan skapa de broar som gör att nya relationer uppstår, nya behov formuleras och gamla antaganden utmanas. Det är i dessa rörelser som verklig transformation börjar byggas.
Vanlig innovation skyndar på systeminnovation
För att systeminnovation ska hända måste vi alltså lämna bekvämligheten i begreppen och ta oss ut i praktiken. Vi måste arbeta med människor, inte bara modeller. Vi måste vara beredda på att misslyckas, att revidera, att lära. Och framför allt måste vi bygga kulturer och strukturer där både den långsiktiga riktningen och de vardagliga försöken får plats.
System förändras inte för att vi talar om dem. De förändras när tillräckligt många börjar göra något annorlunda. Och där börjar det verkliga innovationsarbetet.
