Han gick baklänges till jobbet. Han bar en ryggsäck. Grå, med en broderad banan på. Jag minns det tydligt fortfarande, vilken knäppskalle. Eller var det någon som gått på skämtet att det är bra att gå baklänges, för att se hur många som hakar på idiotiska tender?
Klart man undrar: ”Varför gör han så här?”. Först skrattade jag till. Sen blev jag mer nyfiken. Antagligen mer nyfiken än jag borde och till slut ställde jag frågan: “Varför gör du så här?”
Han log och svarade: “För att inte glömma att framsteg börjar med att röra sig, även om det känns bakvänt i början.” Jag skrattade igen och gick några steg baklänges tillsammans med honom.
Senare på dagen satt jag i ännu ett Teams-möte. Återigen med människor som sa rätt saker om innovation. PowerPointsen var snygga. Alla var ”aligned”. Vi pratade om ”impact”. Men mitt kaffe hann kallna flera gånger om innan någon faktiskt tagit ett första steg, vare sig framlänges eller baklänges.
Innovation handlar inte inte bara om att tänka ut det nya.
Det är där de flesta går vilse. Vi tror det blir gjort saker bara vi deltar i ett möte. En strategi. En snygg PowerPointbild.
Men egentligen handlar det om att ta en penna och skriva upp något provocerande.
Att bygga något halvdant och visa det ändå.
Att be en kollega om hjälp innan du vet vad du behöver eller tänkt färdigt.
Innovation är inte bara ett substantiv. ”En innovation”.
Det är framförallt ett verb. ”Att innovera”.
Det är att göra.
Innovation handlar i första hand om att göra
Jag minns när vi drev ett utvecklingsprogram. Vi hade fått grönt ljus, en budget, fina förväntningar. Alla sa att det var ”innovativt”.
Det kom idéer från alla håll: ”vi kan göra ditten”, ”vi kan göra datten”.
Då sa Gudrun: “Jag har fixat det där ni pratade om, snickarna kommer på onsdag och bygger.”
Ingen hade bett henne. Hon bara gjorde. Och det blev den mest hållbara förändringen i hela projektet. Sunt förnuft, återbrukat material, nytänkande lösningar genomfördes medan det byggdes, allt var på plats på en vecka.
Och där satt vi med våra visionära idéer och våra modeller. Det fanns ingen ruta för “Gudran gör något oväntat och briljant”.
Det var då jag började ifrågasätta våra arbetssätt på djupet. Vi värderade planerandet mer än det praktiska. Vi pratade om innovation som om det vore en målbild, inte en handling.
Och nu står vi här. I en tid som skriker efter handling.
En tid som skriker efter görandet
Planeten är varm.
Skolorna slits.
Vården går på knä.
Och vi sitter med våra innovationsstrategier som om de vore skyddsnät.
Men verklig innovation är inte att sitta.
Det är att stå.
Göra. Testa. Misslyckas.
Och göra om.
Gör något innan du vet exakt hur
Lägg ut det halvklara.
Börja bakifrån.
Låt en vaktmästare, ett barn eller en förbipasserande bli din medskapare.
Släpp idén om att det måste se snyggt ut. Innovation är formandet av en lerklump, inte en färdig skulptur. Det är ett skavsår från nya skor. Det är att gå baklänges, för att komma framåt på riktigt.
Och du undrar kanske vad som hände sen med mannen med bananryggsäcken?
En dag när han gick som vanligt, vände han sig mot mig och sa:
“Vet du vad det bästa är med att gå baklänges? Man ser folk som går åt samma håll i ögonen.”
Sedan gick han vidare, och jag hade fått nåt nytt att tänka på.
