Föreställ dig att du står framför två byggprojekt. På den första tomten står en av landets skickligaste snickare. Han har fantastiska kunskaper, stor erfarenhet och en imponerande känsla för material och konstruktion. Problemet är att han står där ensam. Inga ritningar finns. Inga elektriker kommer. Ingen rörmokare dyker upp. Ingen leverans av byggmaterial anländer. Marken är inte ens förberedd. Han kan naturligtvis bygga en del själv, men arbetet blir långsamt, tungt och långt ifrån den potential han egentligen har.
På den andra tomten ligger allt material färdigt. Där finns virke, fönster, takstolar, verktyg, maskiner och ritningar. Men det finns ingen som vet hur huset faktiskt ska byggas. Materialet ligger där i perfekta högar, men ingenting händer.
Båda projekten misslyckas av samma anledning. Det ena saknar systemet. Det andra saknar kompetensen. Det är en träffsäker bild av hur många organisationer fortfarande ser på kreativitet. Antingen försöker man hitta de mest kreativa människorna och hoppas att innovation ska uppstå av sig själv, eller så bygger man en kultur med öppna kontor, workshops och inspirerande ledarskap men glömmer att människor också behöver kunna tänka kreativt. I verkligheten krävs båda delarna samtidigt.
Myten om det kreativa geniet
Under lång tid har kreativitet beskrivits som en individuell egenskap. Vi har letat efter de kreativa människorna, idésprutorna, entreprenörerna och genierna. Organisationer har försökt rekrytera personer som sägs vara kreativa, ungefär som om kreativitet vore en medfödd superkraft som vissa människor råkar ha och andra saknar.
Det perspektivet håller långsamt på att förändras. Modern forskning pekar allt tydligare mot att kreativitet inte främst är en individuell prestation utan en organisatorisk förmåga. Frågan blir därför inte längre vem som är kreativ. Frågan blir istället vilka miljöer som gör kreativitet möjlig. Det är ett fundamentalt perspektivskifte, men det finns samtidigt en risk att även detta nya synsätt blir alltför förenklat. Om vi bara flyttar fokus från individen till organisationen riskerar vi att göra samma misstag en gång till, fast åt andra hållet.
Kreativa människor räcker inte
Det finns fortfarande organisationer som tror att innovation uppstår bara man anställer tillräckligt många kreativa människor. Problemet är att även den mest kreativa individ snabbt begränsas av sin omgivning. Om varje idé möts av kritik, om varje misstag leder till skuld, om tid för utforskande arbete saknas, om varje beslut måste godkännas i flera nivåer och om belöningssystemet premierar säkerhet framför nyfikenhet spelar det nästan ingen roll hur kreativ individen är. Kreativiteten får aldrig möjlighet att användas.
Den skickligaste snickaren bygger inte ett helt hus ensam. Han behöver material, samarbete, planering, förtroende och rätt verktyg. På samma sätt behöver kreativa människor en miljö där deras idéer får möjlighet att växa, testas och utvecklas tillsammans med andra.
Men kulturen räcker inte heller
Samtidigt håller många organisationer på att göra ett nytt misstag. Man tror att psykologisk trygghet, öppna kontorslandskap, inspirerande ledarskap och tvärfunktionella team automatiskt skapar innovation. Det gör de inte. De skapar förutsättningar, men förutsättningar är inte detsamma som förmåga.
Precis som ett färdigbyggt gym inte automatiskt gör människor starkare blir inte människor kreativa bara för att miljön uppmuntrar kreativitet. De behöver också kunna använda verktygen. De behöver förstå kreativa processer. De behöver kunna bryta invanda tankemönster, observera sådant andra missar, skapa nya associationer, formulera om problem och förstå de mekanismer som gör att idéer utvecklas istället för att fastna.
Med andra ord behöver individens kreativa kompetens utvecklas samtidigt som organisationens kultur utvecklas. Den ena delen kan inte ersätta den andra.
Två system som måste växa tillsammans
Det intressanta är att kreativitet egentligen består av två system som utvecklas parallellt. Det första systemet finns hos individen. Här handlar det om kreativa verktyg, observationsförmåga, problemlösning, associationsförmåga, scenariotänkande, experimenterande och förmågan att se samband som andra missar. Det andra systemet finns i organisationen. Här handlar det om ledarskap, psykologisk trygghet, tillit, samarbete, informationsflöden, incitament, tid för utforskande och en kultur där människor vågar tänka högt innan tankarna blivit färdiga.
Om ett av dessa system saknas uppstår obalans. Starka individer i svaga organisationer blir frustrerade eftersom deras idéer aldrig får genomslag. Starka organisationer med låg kreativ kompetens blir samtidigt ineffektiva eftersom det saknas människor som kan fylla den kreativa kulturen med innehåll. Det är först när båda systemen utvecklas samtidigt som verklig innovationsförmåga uppstår.
Ledarskapets verkliga uppgift
Det betyder också att ledarskapets roll förändras. Tidigare såg många ledare sin uppgift som att hitta rätt lösning. Idag handlar ledarskapet allt mer om att skapa miljöer där många lösningar kan uppstå. Det kräver ett annat sätt att leda.
Ledaren behöver skapa nyfikenhet snarare än svar. Ledaren behöver ställa frågor snarare än ge instruktioner. Ledaren behöver kunna säga att han eller hon inte vet utan att förlora förtroende. Ledaren behöver skapa trygghet nog för att människor ska våga dela halvfärdiga idéer och tidiga observationer innan de blivit färdiga lösningar. Kanske viktigast av allt behöver ledaren göra det legitimt att misslyckas. Inte därför att misslyckanden är målet, utan därför att lärande nästan alltid passerar genom dem.
Ledarskapets viktigaste uppgift blir därför inte att vara den mest kreativa personen i rummet, utan att skapa ett klimat där andras kreativitet får möjlighet att blomma.
Psykologisk trygghet är början, inte slutet
Begreppet psykologisk trygghet har blivit allt mer populärt. Det är lätt att förstå varför. Människor som vågar säga vad de tänker bidrar med fler perspektiv. Människor som vågar erkänna misstag lär sig snabbare. Människor som vågar ställa frågor upptäcker fler samband.
Men trygghet i sig producerar inte innovation. Tryggheten är bara marken där kreativiteten kan växa. Om marken är bördig men inga frön planteras händer fortfarande ingenting. Därför behöver tryggheten kombineras med träning i kreativitet. Precis som en idrottshall behöver fyllas med människor som faktiskt tränar behöver en kreativ kultur fyllas med människor som utvecklar sin kreativa förmåga.
Tvärfunktionella team är mer än olika kompetenser
Många organisationer bygger idag tvärfunktionella team. Det är klokt. Men tvärfunktionalitet handlar om betydligt mer än att samla människor från olika avdelningar. Den handlar om att människor faktiskt lär sig tänka tillsammans.
En ekonom ser andra samband än en designer. En ingenjör ser andra begränsningar än en beteendevetare. En jurist ser andra risker än en programmerare. Om dessa perspektiv bara presenteras bredvid varandra händer väldigt lite. Men när de börjar påverka varandra uppstår något nytt. Det är då kreativiteten blir större än summan av individerna. Innovation uppstår sällan därför att någon ensam kommer på den perfekta idén. Den uppstår därför att olika sätt att tänka möts och tillsammans skapar något som ingen av deltagarna hade kunnat utveckla på egen hand.
Tid är en underskattad innovationsresurs
En annan viktig del av organisatorisk kreativitet är tid. Vi organiserar ofta arbete som om idéer vore något som uppstår mellan två möten. Men kreativitet fungerar sällan så. Den behöver tid att mogna. Den behöver reflektion, samtal, misslyckanden och experiment. Den behöver människor som hinner tänka färdigt innan nästa uppgift tar över.
Organisationer som fyller varje kalender med effektivitet lämnar ofta väldigt lite utrymme för det tänkande som senare skulle kunna skapa verklig effektivitet. Det är en märklig paradox. Vi optimerar dagens arbete så hårt att morgondagens förbättringar aldrig hinner uppstå.
Kreativitet är också ett system
Det kanske mest intressanta perspektivet är att kreativitet i sig kan förstås som ett system. Individens kompetens påverkar kulturen. Kulturen påverkar modet. Modet påverkar experimenten. Experimenten påverkar lärandet. Lärandet påverkar ledarskapet. Ledarskapet påverkar i sin tur individens vilja att fortsätta vara kreativ.
Alla dessa delar bildar återkopplingsslingor. Precis som i andra komplexa system förstärker eller bromsar de varandra. Därför går det inte att förbättra en enda del och tro att hela innovationsförmågan förändras. Om vi enbart utbildar människor i kreativa metoder men behåller en kultur där misstag bestraffas kommer kreativiteten snabbt att avta. Om vi bygger en fantastisk kultur men aldrig utvecklar människors kreativa kompetens kommer potentialen aldrig att utnyttjas. Systemet behöver utvecklas som en helhet.
Från kreativa personer till kreativa organisationer
Kanske är det just här den största förändringen sker just nu. Vi lämnar gradvis föreställningen om den ensamma innovatören och börjar istället förstå att innovation är något som uppstår mellan människor. Mellan kompetenser. Mellan perspektiv. Mellan ledarskap och medarbetare. Mellan trygghet och utmaning. Mellan struktur och frihet.
Det betyder inte att individen blivit mindre viktig. Tvärtom. Det betyder att individens kreativitet blir ännu viktigare eftersom den nu blir en del av något större. Den kreativa individen behöver organisationen för att få genomslag, och organisationen behöver den kreativa individen för att fylla kulturen med innehåll. Ingen av dem räcker ensam.
Det färdiga huset byggs tillsammans
Om vi återvänder till huset där artikeln började blir slutsatsen ganska tydlig. Den skickligaste snickaren i världen behöver fortfarande ett fungerande byggprojekt. Men det mest välorganiserade byggprojektet i världen behöver fortfarande skickliga snickare. Det ena kan inte ersätta det andra.
På samma sätt kan inte organisationer välja mellan att utveckla kreativa individer eller att bygga kreativa kulturer. De måste göra båda. För kreativitet är varken en individuell talang eller en organisatorisk egenskap. Den uppstår i mötet mellan dem.
Och kanske är det just där framtidens största konkurrensfördel kommer att finnas. Inte hos organisationerna med de smartaste människorna. Inte heller hos organisationerna med de mest inspirerande ledarna. Utan hos de organisationer som lyckas förena båda delarna till ett sammanhängande system där människors kreativa förmåga förstärks av kulturen, samtidigt som kulturen hela tiden utvecklas genom människornas kreativitet.
Då blir innovation inte längre beroende av enskilda stjärnor. Den blir en naturlig egenskap hos hela organisationen.
